och tidsmaskinen

Det är tyst i den gula bubblan. Bertils ögon kisar och han rynkar på pannan. En liten salivansamling har börjat bildas i hans ena mungipa.

"Ööh... men vafan..."

Det blir tyst återigen. Daniel väntar aktivt på ett svar.

"Asså, Ewan McGregor var ju jävligt sexig i Trainspotting. Men det var ju mest i den, då. Ingen är ju speciellt attraktiv i en jedikåpa å andra sidan. Tar ju bort formerna."

"Jajo, han körde ju typ samma race i "men who stare at goats". Han är fin. Men har du inte övervägt the late Heath Ledger? Jag menar, i den där Parnassus filmen var han fan finfin. Annars så skulle jag vilja nämna herr Edvard Norton, jag menar, han är ju lite som en ung George Clooney..."

"Jaaa... Edward Norton... det är som att han kisar lite med ögonen. Jag vet inte. Och Heath ser liksom lite småtjock ut i ansiktet. Med det där blondflottiga håret. Jag skulle mer säga typ... men han, Into the Wild-killen? Är inte han ganska schnygg?"

"Jofan, han är ju fin... varför har inte han nominerats till sexigaste mannen-priset? Fan, om Matt Damon kan vinna så kan väl vem fan som helst vinna... njaaa, Steve Buscemi kanske inte skulle nomineras, inte med dom glosögonen inte, no sir-ie."

"Men fucking Matt Damon? Han ser ju ut som..."

Den gula bubblan kör, återigen, in en boll av vitt sken och slukas upp. När ljuset har försvunnit står den parkerad uppe på en kulle, under ett stort träd. Runtomkring den är en grön äng med fotbollsmål lite längre bort.

"Han ser ju ut som en pojkvasker i ansiktet. Vem var det som nominerade honom. Näe, fan, folk vet inte hur en stilig man ser ut i Hollywood längre. Tackar vet jag de gamla glansdagarna. Både Clintan och Michael Cane såg ju jeeevligt bra ut back in the days. Dom är ju helt okej fortfarande. Clint kanske skulle kunna lägga på sig ett par kilo, but still"

"Dom äro som gudar... grekiska gudar! Varför säger man så för övrigt? Skulle man vilja se ut så? Är det idealet? Hunkig kropp och liten penis?"

Bertil öppnar förardörren och kliver ut.

"Jag tror att man tänker på han, Adonis. Jag vet inte om han var nån gud i och för sig, jag hade för mig att han bara var nån vanlig snubbe som agerade horpojke åt Platon eller så, men vad vet jag. Men det är väl inte direkt Zeus och Poseidon och hela skäggligan man menar, dom är ju inte så tvålfagra."

Daniel borstar av sina sandaler utanför bilen, tar på sig dem och kliver sedan ut.

"Fan, allt var så jäkla kinky förr, och så var man tvungen att dölja det för alla andra. Och verkligen alla länder hade sin lilla "hemliga" fetish, jag menar, var det inte Japan som satt på tentackelporren? Vi borde fråga Peter"

"Men jag menar, i alla fall grekerna var ju rätt öppna med hela pojkknullerigrejen, jag menar dom lyckades inte dölja det för oss, som lever 2000 år senare. Nu däremot, med internetporr och hela köret, nu kan ju folk tända på diarréätartävlingar och ändå gå runt som respektabla gentlemän hela sin levnadsålder. Den gamla porren var man åtmindstone tvungen att gå ut och införskaffa. With your bare hands!"

"No pun intended? Haha, fan, är det någon affär som fortfarande säljer porrfilm? Jag menar, de där halvporriga blaskorna finns ju fortfarande men det känns ändå ganska meningslösa att köpa bara för bilderna... fast folk kanske är intresserade av spalterna nu? Fan vet jag..."

"Men samtidigt kan ju inte alla ha hängt med lika bra i svängarna. Om farfar vill runka måste han göra det the old fashion way, det tar ju en timme att streama något med hans 58k modem."

"Ja... fast det känns ju lite otippat att en farfar sitter där och ba: "Ja, jag går in på google och söker på porr" och överlever med tanke på att det lär ju poppa upp drygt 500 MILJARDER träffar, vilket antingen lär få hans dator att sprängas i hans ansikte, och om den, mot förmodan, skulle klara sig och att han skulle av någon offchance veta hur man klicka på en länk, så skulle han hursomhelst bara komma in på någon sida fylld med bajsporr som han inte skulle vara vad han skulle göra med! Och säg mig Bertil, vem vet det?"

"Jag vet inte... Peter? Nej, men det är ju det jag menar, alltså måste det fortfarande finnas butiker som erbjuder gamla oldfashion snusktidningar till den äldre generationen. För att förhindra hjärtinfarkt! Dom borde få statligt understöd. Kolla vilka konstiga kläder dom har på sig! Är det sånt som "gäller" bland kidsen nu, eller?"

Bertil pekar menande mot några ungar i shorts och långstrumpor nere vid fotbollsmålen. Daniel slänger en hastig blick å deras vägnar.

"Vart är vi nu då? De där ser i alla fall ut som människor... vilket är tur, men vem vet? Dom kanske sitter på en dold kuk på höften?"

"Ska vi snacka med dom eller? Eller är det värt?"

"Jo, kanske det... det känns ju som att om vi inte visar att vi kommer i fred så kommer de nog antingen krossa oss eller utföra skumma expriment på oss... men chansen finns ju att dom inte ser någon skillnad..."

"Okej, men då kör vi då, då."

Bertil börjar gå mot barnen och vinkar lite försiktigt. Daniel låser bilen och lurkar sedan efter. Ett av barnen stannar upp och tittar tvekande på Bertil. Bakom honom börjar de andra forma en klunga, och de tittar också, med stora ögon.

"Va konstiga kleder du har", säger den äldste av dem på knarrig stockholska.

"Ööh, jepp. Men jag tycker dom är fina."

"De tycker ente ja"

"Nähä. Nä, men du kanske tycker att dina kläder är fina och det tycker kanske inte jag. Men om jag säger det kanske du blir ledsen. Så det ska man inte säga. Alla tycker olika. Jag undrar bara vart jag är nånstans."

"Vet du ente de?"

"Näe, jag vet inte."

Barnet tittar ännu mer skeptiskt på Bertil.

"Du e konsti, herrn."

Daniel kommer ikapp och ställer sig brevid Bertil.

"Tja, kidz."

Barnen börjar viska emellan varandra.

"Va sa han för nåt?"

"Ja hörde ente."

"Han pratar konstit."

Daniel tittar på kidsen, och sen på Bertil.

"Har dom sagt något?"

"Dom tycker att jag är lite konstig. Eller hur?"

Barnen tittar på den nya främlingen. Daniel säger:

"Du är ju lite konstig Bertil, så dom har ju inte fel."

"Din jävla backstabber. Jag är inte konstig. Jag är... snäll. Och cool. Jag heter Bertil. Vad heter du?"

"Jaja, förlåt", säger Daniel, "shame on a nigga..."

Barnen gapar och säger:

"Eru en nigger, eller?"

"Han e för vit för å va nigger."

"Dom e svarta."

"Näe", säger Bertil, "Daniel är en vit nigger. Han kommer enda från Afrika. Men den svenska snön har gjort hans hud blek."

"Och så funkar det, kidz!", säger Daniel nöjt. "Men allvarligt, vad är klockan? Nej fan, vart är vi, menar jag."

"Ja, vi måste veta. Daniel måste nämligen hitta tillbaka... till niggerland..."

"Eeh, i Stockholm. Ess te hå el em."

"Jaha, men liksom... vilket år är det?", frågar Daniel med missnöjd blick.

"Vet du ente de heller. Du e åsså konsti. De e nittonhundra... eeh... nittonhundrafemtetre, tror ja."

"Är du osäker pojk? Det får man inte vara! Nu är du minsann dum! Hejrå!", Daniel vänder sig snabbt och vandrar iväg.

"Puss puss, ungar", säger Bertil och följer efter.

Väl en bit bort tar Daniel Bertil till sig och säger:

"Fan nittonhundrafemtiotre, fan vad sugit! Fan!"

"Ja, jag vet! Det är asjobbigt! Min teori är såhär: antingen så har dom där barnen "gammeldags skola" eller så har det blivit som i Apornas planet, fast tvärtom liksom, att vi har åkt ut i rymden och sen tillbaka, fast på något sätt har tiden gått baklänges för att vi färdades snabbare än ljuset och typ åt motsatta hållet från vad jorden snurrar på nåt vänster."

"Som Stålmannen!"

"Precis!"

"Asså, det där låter ju som en resonlig teori... men ifall vi kan åka bakåt i tiden, så borde vi kunna åka framåt också? Eller asså, tänk om jag bytte växel i bilen eller något? Asså, om den ligger i "back" nu så kan ju den teorin stödjas ganska fett."

"Men då måste vi ju åka åt samma håll som jorden snurrar, typ. Vi har ju inte försökt styra nånting i och för sig. Vi har bara cruisat genom rymden. Ja, vi kan ju testa sen. Jag börjar bli lite hungrig, ärligt talat. Mango is no meal for a man."

"True that, men jag tvivlar på att dom tar visa här, vad fan ska vi betala med? Våra nakna kroppar?"

"Men vi borde inte ens behöva betala! Det här är ju femtiotalet. Folk har säkert pajer som står och kallnar på fönsterbräden överallt. Eller hade man inte det?"

"Jo... eller... jo, det känns igen, jag menar, vad är stereotyper om inte riktiga?"

"Du borde stå upp för ditt folk, herr nigger", säger Bertil och lägger armen om Daniels axlar medan de vandrar iväg åt slumpvis utvald riktning.

Midnatt. Över djungeln hörs kvittret från märkliga fåglar och rytanden från okända djur. Växtligheten sträcker sig längre än man kan se med blotta ögat åt alla riktningar. Man kan gissa att vi befinner oss någonstans i Sydamerika. Det är åtmindstone tropiskt klimat. Och ingen bebyggelse syns till. Området är orört av mänskliga händer. Det enda tecknet på civilisation är den gula bubblan som står fickparkerad mellan två träd, delvis upplyst av skenet från en fackla. Brevid den sitter Bertil och försöker knyta sitt skosnöre runt en seg gammal gren. Det kurrar i hans mage. Han försöker böja grenen i önskad vinkel men det slutar med att han får ännu en sticka inkörd under tumnageln.

"Fan, jävla... fanken också"

Han ger upp sitt försök till en pilbåge och börjar istället knyta skosnöret till en annan gren. När Daniel kommer tillbaka står han och svingar sin kreation över huvudet.

"Kolla, jag har gjort nunchakus"

Daniel tittar avundsjukt på Bertils skapelse.

"Najs... fan vad najs... duuu, jag har hittat lite bär och så...."

Bertil slutar svinga.

"Okej?"

Daniel tittar sig omkring.

"Asså... dom ser lite skumma ut"

"Få kolla... (Bertil rynkar på pannan) hmm, brandgult tror jag är liksom en dålig färg. Lite som naturens varningsfärg eller nåt. Jag hade en bilderbok om djungeln när jag var liten."

"Jo, men gäller inte bara det för djur?"

"Jag vet inte. Men det är ju inte riktigt samma färg som hjortron. Den är liksom lite skrikigare. Det fanns ingen annat?"

"Asså, jo, det finns en del svamp... och massa frukt i träden..."

"Men vafan, är inte det bättre då? Vi kommer ju behöva äta typ tio liter var om vi ska bli mätta på bär?"

"Jo men vafan..."

"Men jag är hungrig..."

"Asså, jag vet inte... är du bra på att klättra btw?"

"Näe, jag kom inte ens upp för dom där repen på skolgympan. Du då, du fick väl fan mvg i redskap och klättring och grejer?"

"Nja, jo, i och för sig... men asså, repklättring är ju cp-svårt... eeh, men jag tänkte... klättra träd och så?"

"Men du skulle ju vara matmannen. Jag är ju vapenmannen!"

"Men vi har inte sagt något om vem som ska vara klättra-i-trädmannen!"

"Det ingår väl i matmannens arbetsuppgifter? Annars suger ju matmannen, då gör ju inte han ett skit."

 

Daniel tänker över detta under en stunds tystnad.

"Jag ser mig själv mer som scoutmannen, jag liksom hittar vart maten är, och sen får vi klunsa om vem som klättrar upp i det höga trädet och hämtar maten... eller något"

"Men kan inte scoutmannen använda sig av vapenmannens nunchakus och försöka kasta ner frukten med dom på nåt sätt"

"Kan han i och för sig göra... men kan inte vapenmannen hänga på in i mörkret och hålla facklan som MATMANNEN var tvungen att göra fast det ligger närmare vapenmannens uppgifter egentligen?"

"Yes box, skepparn!"

"Dåså!"

Daniel leder dem ut mot de omtalade fruktträden. Ungefär tio meter ovanför marken hänger några mystiska frukter som ser relativt ätbara ut. Våra hjältar stannar vid trästammen och blickar uppåt.

"Ge mig!"

Daniel sträcker ut handen mot Bertil. Bertil slår den.

"High five, nu kör vi"

Daniel tittar förvirrat på Bertil.

"Yeah... asså, ge mig nunchukun..."

"Jajaja"

Bertil räcker över de två pinnarna. Daniel går några steg bakåt och tar sats. Han slungar "vapnet" mot trädkronan och en av frukterna faller ner på marken framför dem.

"Yeeah!", ropar han nöjt.

"Okej, en till..."

Daniel plockar upp pinnarna som landat en liten bit bort och kastar igen. Det låter "chock". Sedan händer det ingenting.

"Eeeh"

"Vad hände?"

"Jag tror att vapenmannens skosnöre sitter fast i det höga trädet..."

"Då kanske scoutmannen måste klättra upp och plocka ner det för annars kan inte vapenmannen gå särskilt snabbt"

"Fast om vapenmannen kan går snabbt eller ej är väl snarare klädmannens problem?"

"Vem är klädmannen?"

"Ja, inte fan är det jag"

"Men är det inte så att den som senast rörde vid skosnöret måste plocka in det?"

"Nja, om man ska se det på det sättet så kan man ju också tekniskt sett se det på så sätt att jag aldrig tog i snöret utan att jag tog i pinnarna som det sitter i, så om någonting så är jag skyldig att hämta två pinnar. (Daniel tar upp två pinnar från marken och räcker dem till Bertil) Here you go"

"Nänä, försök inte. Det där var två unika pinnar, särskilt framtagna av vapenmannen. Du kan inte ersätta dom med random pinne. Plus att jag tror att du snuddade vid snöret när jag räckte över dom, vilket gör dig skyldig att hämta hela mojängen, mr. scoutman"

Daniel tittar sig omrking. Han plockar upp en sten och slänger upp den i trädet. En till frukt faller ner.

"Fan, den var ju smartare än att använda ditt närstridsvapen... nu äter vi!"

"Men vänta... kan vi äta dom här då?"

"Jag tror det, dom ser ändå ut lite som stora mangos. Mangos är ju goda. Och jag tror att vapenmannen förmodligen kan skapa ett till vapen så småningom"

 

"Vi får se. Vapenmannen har känt sig lite utbränd på senaste tiden. Mycket på jobbet. Ska vi käka då?"

 

"Jo, att göra en grej, en gång, under hela sin karriär... it's a hard knock life"

 

De börjar gå tillbaka mot lägret vid den gula bubblan, som (som tur är) fortfarande står kvar. De tittar sig omkring.

 

"Vi äter inne va?", säger Bertil och blickar sig ilsket omkring, "Jag känner att jag har börjat hata naturen litegrann. För mycket outdoor living på senaste tiden"

 

"Sure, jag hyser också agg mot den. Hatar fan naturen"

 

De öppnar varsin dörr, sätter sig på varsin plats inne i bilen. Daniel börjar mumsa i sig den så kallade mangon. Bertil väntar några minuter för att kontrollera att hans kambrat fortfarande lever innan han påbörjar sin. De äter en stund i tystnad, innan Daniel bryter den med den uppenbara frågan.

 

"Men asså, lever vi eller? Jag menar, jag känner mig liksom inte död..."

 

"Jag har funderat på det där också, men jag vet inte. Det är en jävligt risig himmel, om det är där vi är. Men det borde vi väl vara, jag menar... jag är snäll. Det skulle vara om Jehovas eller Fred Phelps hade rätt, det vet man ju i och för sig inte"

 

"Men om man säger såhär då; asså ingen av oss är genomruttna, och låt oss vara ärliga, ingen av oss är sådär super "hej-jag-jobbar-gratis-för-att-andra-ska-må-bra" trevliga... men jag brukade vara tank i wow. Det är fan schysst. Hjälpte noobs att klara av lite q"

 

"Ja, men jag var ju fan kassör i amnesty i ett år. Om du kommer in på ditt wow-spelande så borde jag få någon slags helgonstatus. Jag borde fan vara i seventh heaven"

 

"Var det inte i amnesty som du fick uppgiften att skapa ett konto på en bank och aldrig gjorde det? Och aldrig gick på något möte?"

 

"Första året var jag på skitmycket möten! Jag stog på stan med en "stoppa mäns dödliga våld mot kvinnor"-banderoll. Om jag var Gud och läste den, vilket han borde ha gjort för vi skrev med jävligt stora bokstäver, skulle jag tänka: "Här har vi en kille som bryr sig om sina medmänniskor". Så vad gör jag här?"

 

"Jag gav en tia till en av dom där som spelar dragspel utanför systemen en gång, det kanske är värt lika mycket?"

 

"Ja, men vi är fan trevliga båda två, då. Hur höga krav har dom egentligen? Typ hela min bekantskapskrets är ju körd. Å andra sidan känns inte det här som helvetet heller. (Bertil tittar ut genom den smått flottiga fönsterrutan) Jag menar, vi har det ändå ganska mysigt här"

 

"Kan vi inte vara i limbo då? Asså, som om vi ska få gå omkring och "tänka på vad vi gjort" och får inte sticka förrän vi insett vad vi gjort fel?"

 

"Men jag hade för mig att det skulle finnas en "renande skärseld" som bränner ut synderna ur en. Här är det mest lite kvavt. Vi kanske har fått nån lightversion då?"

 

""Skärseld-light", nu med extra flavor! Har ni tur kommer farbror Jesus förbi och läser en saga!"

 

"Heh, jo. Men vart skulle vi annars vara? Har vi åkt till nån annan planet eller? Jävligt ospännande planet isåfall. Jag är besviken"

 

Daniel rycker till.

 

"Jag tror att min inre nörd just fick utlösning! Fan vad awesome! Alla sci-fi nördars stora dröm, att äga en rymdraket, eller rättare sagt, att kunna utforska the final frontier!"

 

Bertil öppnar upp dörren på sin sida och kliver ut.

 

"Men asså, det är ju coolt att det är djungel och så, men det ser ju precis ut som djungeln på jorden. Jag vill ha typ lila gubbar med penisar i pannan. Jag tror att vi kanske bara är kvar på jorden fast typ "i en annan dimension" eller nåt... som i x-men"

 

"Gör dom sådant i X-men?"

 

"Ja! Nightcrawler! Tysken!"

 

"Aaah, okej. Jaja, jo så kan det vara. Men vaddå, så den här planeten kanske har några intelligenta välutvecklade varelser?"

 

"Jajo, kanske, vi får väl se om dom kommer förbi"

Bertil sätter sig tillrätta i bilen igen. Han luktar lite i luften och rynkar på näsan.

 

"Är det nån som har kissat härinne eller? Eller är det vi som är svettiga? Jag kan fan känna..."

 

"...Hur fan luktar ditt svett egentligen? (han vänder tillbaka huvudet till "mangon") Fan det här var ju gott!"

 

"Men svett och kiss är ju samma ämne. Man kissar ju i princip ur armhålan. Men jag tror att det här är the bad kind of kiss. Men vem fan kissar i en dimensionsportal? Jag menar: det var inte precis som att Kurt Russel ställde sig och pissade genom stargaten när han hittade den"

 

"Men om DU hittade den... skulle inte du vilja göra det?"

 

"Asså vi talar om att kissa in i en annan dimension nu? Det är ju "the final frontier" om något. Man skulle ju vara i princip den första människan som gjort det. Det bästa vore ju i och för sig att olla den andra sidan, det skulle jag göra"

 

"Men asså, undrar om inte dom där gudarn i stargate historien gjorde en gate till en asmobbad planet och såg till att bara dumpa allt skit igenom den porten. Bästa episoden ever"

 

"Den borde vi försöka hitta. Jag menar, det är inte så långsökt som det låter. Om universum är oändligt så borde ju Goa'uldernas latrinplanet finnas någonstans. Vi behöver bara vrida på nyckeln tillräckligt många gånger"

 

"Men hoppar dom verkligen mellan dimensioner i stargate? Är det inte mellan galaxer?"

 

"Ja, men vad gör vi då? Jag har ingen aning"

 

"Vi kan ju inte göra mer än att prova"

 

Bertil nyper tag i nyckeln och tittar menande på Daniel.

 

"Ja, då kör vi då, antar jag..."

 

"Be gentle"

 

Återigen slukas den gula bubblan upp av det vita, slurpande ljudet.