och tidsmaskinen

Midnatt. Över djungeln hörs kvittret från märkliga fåglar och rytanden från okända djur. Växtligheten sträcker sig längre än man kan se med blotta ögat åt alla riktningar. Man kan gissa att vi befinner oss någonstans i Sydamerika. Det är åtmindstone tropiskt klimat. Och ingen bebyggelse syns till. Området är orört av mänskliga händer. Det enda tecknet på civilisation är den gula bubblan som står fickparkerad mellan två träd, delvis upplyst av skenet från en fackla. Brevid den sitter Bertil och försöker knyta sitt skosnöre runt en seg gammal gren. Det kurrar i hans mage. Han försöker böja grenen i önskad vinkel men det slutar med att han får ännu en sticka inkörd under tumnageln.

"Fan, jävla... fanken också"

Han ger upp sitt försök till en pilbåge och börjar istället knyta skosnöret till en annan gren. När Daniel kommer tillbaka står han och svingar sin kreation över huvudet.

"Kolla, jag har gjort nunchakus"

Daniel tittar avundsjukt på Bertils skapelse.

"Najs... fan vad najs... duuu, jag har hittat lite bär och så...."

Bertil slutar svinga.

"Okej?"

Daniel tittar sig omkring.

"Asså... dom ser lite skumma ut"

"Få kolla... (Bertil rynkar på pannan) hmm, brandgult tror jag är liksom en dålig färg. Lite som naturens varningsfärg eller nåt. Jag hade en bilderbok om djungeln när jag var liten."

"Jo, men gäller inte bara det för djur?"

"Jag vet inte. Men det är ju inte riktigt samma färg som hjortron. Den är liksom lite skrikigare. Det fanns ingen annat?"

"Asså, jo, det finns en del svamp... och massa frukt i träden..."

"Men vafan, är inte det bättre då? Vi kommer ju behöva äta typ tio liter var om vi ska bli mätta på bär?"

"Jo men vafan..."

"Men jag är hungrig..."

"Asså, jag vet inte... är du bra på att klättra btw?"

"Näe, jag kom inte ens upp för dom där repen på skolgympan. Du då, du fick väl fan mvg i redskap och klättring och grejer?"

"Nja, jo, i och för sig... men asså, repklättring är ju cp-svårt... eeh, men jag tänkte... klättra träd och så?"

"Men du skulle ju vara matmannen. Jag är ju vapenmannen!"

"Men vi har inte sagt något om vem som ska vara klättra-i-trädmannen!"

"Det ingår väl i matmannens arbetsuppgifter? Annars suger ju matmannen, då gör ju inte han ett skit."

 

Daniel tänker över detta under en stunds tystnad.

"Jag ser mig själv mer som scoutmannen, jag liksom hittar vart maten är, och sen får vi klunsa om vem som klättrar upp i det höga trädet och hämtar maten... eller något"

"Men kan inte scoutmannen använda sig av vapenmannens nunchakus och försöka kasta ner frukten med dom på nåt sätt"

"Kan han i och för sig göra... men kan inte vapenmannen hänga på in i mörkret och hålla facklan som MATMANNEN var tvungen att göra fast det ligger närmare vapenmannens uppgifter egentligen?"

"Yes box, skepparn!"

"Dåså!"

Daniel leder dem ut mot de omtalade fruktträden. Ungefär tio meter ovanför marken hänger några mystiska frukter som ser relativt ätbara ut. Våra hjältar stannar vid trästammen och blickar uppåt.

"Ge mig!"

Daniel sträcker ut handen mot Bertil. Bertil slår den.

"High five, nu kör vi"

Daniel tittar förvirrat på Bertil.

"Yeah... asså, ge mig nunchukun..."

"Jajaja"

Bertil räcker över de två pinnarna. Daniel går några steg bakåt och tar sats. Han slungar "vapnet" mot trädkronan och en av frukterna faller ner på marken framför dem.

"Yeeah!", ropar han nöjt.

"Okej, en till..."

Daniel plockar upp pinnarna som landat en liten bit bort och kastar igen. Det låter "chock". Sedan händer det ingenting.

"Eeeh"

"Vad hände?"

"Jag tror att vapenmannens skosnöre sitter fast i det höga trädet..."

"Då kanske scoutmannen måste klättra upp och plocka ner det för annars kan inte vapenmannen gå särskilt snabbt"

"Fast om vapenmannen kan går snabbt eller ej är väl snarare klädmannens problem?"

"Vem är klädmannen?"

"Ja, inte fan är det jag"

"Men är det inte så att den som senast rörde vid skosnöret måste plocka in det?"

"Nja, om man ska se det på det sättet så kan man ju också tekniskt sett se det på så sätt att jag aldrig tog i snöret utan att jag tog i pinnarna som det sitter i, så om någonting så är jag skyldig att hämta två pinnar. (Daniel tar upp två pinnar från marken och räcker dem till Bertil) Here you go"

"Nänä, försök inte. Det där var två unika pinnar, särskilt framtagna av vapenmannen. Du kan inte ersätta dom med random pinne. Plus att jag tror att du snuddade vid snöret när jag räckte över dom, vilket gör dig skyldig att hämta hela mojängen, mr. scoutman"

Daniel tittar sig omrking. Han plockar upp en sten och slänger upp den i trädet. En till frukt faller ner.

"Fan, den var ju smartare än att använda ditt närstridsvapen... nu äter vi!"

"Men vänta... kan vi äta dom här då?"

"Jag tror det, dom ser ändå ut lite som stora mangos. Mangos är ju goda. Och jag tror att vapenmannen förmodligen kan skapa ett till vapen så småningom"

 

"Vi får se. Vapenmannen har känt sig lite utbränd på senaste tiden. Mycket på jobbet. Ska vi käka då?"

 

"Jo, att göra en grej, en gång, under hela sin karriär... it's a hard knock life"

 

De börjar gå tillbaka mot lägret vid den gula bubblan, som (som tur är) fortfarande står kvar. De tittar sig omkring.

 

"Vi äter inne va?", säger Bertil och blickar sig ilsket omkring, "Jag känner att jag har börjat hata naturen litegrann. För mycket outdoor living på senaste tiden"

 

"Sure, jag hyser också agg mot den. Hatar fan naturen"

 

De öppnar varsin dörr, sätter sig på varsin plats inne i bilen. Daniel börjar mumsa i sig den så kallade mangon. Bertil väntar några minuter för att kontrollera att hans kambrat fortfarande lever innan han påbörjar sin. De äter en stund i tystnad, innan Daniel bryter den med den uppenbara frågan.

 

"Men asså, lever vi eller? Jag menar, jag känner mig liksom inte död..."

 

"Jag har funderat på det där också, men jag vet inte. Det är en jävligt risig himmel, om det är där vi är. Men det borde vi väl vara, jag menar... jag är snäll. Det skulle vara om Jehovas eller Fred Phelps hade rätt, det vet man ju i och för sig inte"

 

"Men om man säger såhär då; asså ingen av oss är genomruttna, och låt oss vara ärliga, ingen av oss är sådär super "hej-jag-jobbar-gratis-för-att-andra-ska-må-bra" trevliga... men jag brukade vara tank i wow. Det är fan schysst. Hjälpte noobs att klara av lite q"

 

"Ja, men jag var ju fan kassör i amnesty i ett år. Om du kommer in på ditt wow-spelande så borde jag få någon slags helgonstatus. Jag borde fan vara i seventh heaven"

 

"Var det inte i amnesty som du fick uppgiften att skapa ett konto på en bank och aldrig gjorde det? Och aldrig gick på något möte?"

 

"Första året var jag på skitmycket möten! Jag stog på stan med en "stoppa mäns dödliga våld mot kvinnor"-banderoll. Om jag var Gud och läste den, vilket han borde ha gjort för vi skrev med jävligt stora bokstäver, skulle jag tänka: "Här har vi en kille som bryr sig om sina medmänniskor". Så vad gör jag här?"

 

"Jag gav en tia till en av dom där som spelar dragspel utanför systemen en gång, det kanske är värt lika mycket?"

 

"Ja, men vi är fan trevliga båda två, då. Hur höga krav har dom egentligen? Typ hela min bekantskapskrets är ju körd. Å andra sidan känns inte det här som helvetet heller. (Bertil tittar ut genom den smått flottiga fönsterrutan) Jag menar, vi har det ändå ganska mysigt här"

 

"Kan vi inte vara i limbo då? Asså, som om vi ska få gå omkring och "tänka på vad vi gjort" och får inte sticka förrän vi insett vad vi gjort fel?"

 

"Men jag hade för mig att det skulle finnas en "renande skärseld" som bränner ut synderna ur en. Här är det mest lite kvavt. Vi kanske har fått nån lightversion då?"

 

""Skärseld-light", nu med extra flavor! Har ni tur kommer farbror Jesus förbi och läser en saga!"

 

"Heh, jo. Men vart skulle vi annars vara? Har vi åkt till nån annan planet eller? Jävligt ospännande planet isåfall. Jag är besviken"

 

Daniel rycker till.

 

"Jag tror att min inre nörd just fick utlösning! Fan vad awesome! Alla sci-fi nördars stora dröm, att äga en rymdraket, eller rättare sagt, att kunna utforska the final frontier!"

 

Bertil öppnar upp dörren på sin sida och kliver ut.

 

"Men asså, det är ju coolt att det är djungel och så, men det ser ju precis ut som djungeln på jorden. Jag vill ha typ lila gubbar med penisar i pannan. Jag tror att vi kanske bara är kvar på jorden fast typ "i en annan dimension" eller nåt... som i x-men"

 

"Gör dom sådant i X-men?"

 

"Ja! Nightcrawler! Tysken!"

 

"Aaah, okej. Jaja, jo så kan det vara. Men vaddå, så den här planeten kanske har några intelligenta välutvecklade varelser?"

 

"Jajo, kanske, vi får väl se om dom kommer förbi"

Bertil sätter sig tillrätta i bilen igen. Han luktar lite i luften och rynkar på näsan.

 

"Är det nån som har kissat härinne eller? Eller är det vi som är svettiga? Jag kan fan känna..."

 

"...Hur fan luktar ditt svett egentligen? (han vänder tillbaka huvudet till "mangon") Fan det här var ju gott!"

 

"Men svett och kiss är ju samma ämne. Man kissar ju i princip ur armhålan. Men jag tror att det här är the bad kind of kiss. Men vem fan kissar i en dimensionsportal? Jag menar: det var inte precis som att Kurt Russel ställde sig och pissade genom stargaten när han hittade den"

 

"Men om DU hittade den... skulle inte du vilja göra det?"

 

"Asså vi talar om att kissa in i en annan dimension nu? Det är ju "the final frontier" om något. Man skulle ju vara i princip den första människan som gjort det. Det bästa vore ju i och för sig att olla den andra sidan, det skulle jag göra"

 

"Men asså, undrar om inte dom där gudarn i stargate historien gjorde en gate till en asmobbad planet och såg till att bara dumpa allt skit igenom den porten. Bästa episoden ever"

 

"Den borde vi försöka hitta. Jag menar, det är inte så långsökt som det låter. Om universum är oändligt så borde ju Goa'uldernas latrinplanet finnas någonstans. Vi behöver bara vrida på nyckeln tillräckligt många gånger"

 

"Men hoppar dom verkligen mellan dimensioner i stargate? Är det inte mellan galaxer?"

 

"Ja, men vad gör vi då? Jag har ingen aning"

 

"Vi kan ju inte göra mer än att prova"

 

Bertil nyper tag i nyckeln och tittar menande på Daniel.

 

"Ja, då kör vi då, antar jag..."

 

"Be gentle"

 

Återigen slukas den gula bubblan upp av det vita, slurpande ljudet.