och tidsmaskinen

"GAAAAaaaah!", Daniel skriker då hans vän penetrerar hans panna.

"Oj, där blev det... men vänta, jag kanske kan göra det till ögonfransarna eller nått."

Bertil börjar skrapa upp och ner våldsamt med pennan. Han torkar lite svett ur ansiktet.

"Det är bara så jävla svårt att se med allt det här blodet ivägen", säger han.

Daniel greppar tag i armstödet och tar några djupa andetag innan han, ynkligt, säger:

"F-färdigt snart?"

"Ja... det kan man väl säga, typ. Jag ska bara... visst brukar man typ ha plast på eller så? Jag hämtar lite gladpack och virar runt skiten bara."

Daniel tar sig upp på benen och vandrar fram till spegeln på toaletten. Han tar sig en titt på sin vanskapta panna.

"Amenvadfan! Det ser ju helt åt helvete ut!"

"Men jag blev lite stressad bara. Jag kan ju försöka snygga till den lite", säger Bertil och trycker åter igång den nerblodade pennan.

"Eeh, nej tack, eller, jag kanske klarar mig tills vidare... Nu får fan gud-satarna vara jävligt nöjda!"

Bertil kommer in på toaletten och ställer sig bredvid Daniel.

"Ööh, okej. Ja, din var ju fan inte fulare än det här. Är det en co-op med joelbitar eller?"

"Amenvadfan, det var ju fan inte lätt! Du rörde dig ju så jävla mycket! Du är så jäkla "sippery"."

"Ja, men nu måste jag ju ha den här resten av mitt liv. Mor kommer att göra mig arvslös. Dom ser ju inte ens likadana ut!"

"Ja, men... fan... vi får väl styra sådanna där bandanas, ala-cancer-style... jag menar, gudarna nöjer sig väl med att vi har gjort dom här, dom ser väl hursomhelst igenom allt."

"Jag vet inte. Jag vet inte ett skit om dom där gudarna, eller vad det nu var."

"Vi kan väl i och för sig googla dom..."

Daniel går och sätter sig vid sin sunkiga laptop.

"Skriv typ "öga tatuering panna hinduism", eller nåt", säger Bertil över hans axel.

"Aah, vänta... det ska ladda lite först... mmm... ja jo... Google... Hinduism... vishnu... Men kuk! Här står det ju att man ska rita en prick i pannan som ska symbolisera ett tredje öga! MED BLÄCK! Det hade ju varit sjukt mycket bättre!"

"Ja, men du! Det kommer jag ihåg nu när du säger det! Det är ju mycket bättre... vad fan har vi gjort!?"

"MEN ÅÅÅH! Hur ska jag kunna jobba med det här kuk-bög-ögat i pannan?! Ingen kommer att ta mig seriöst!"

"Vänta. Jag har en plan. Vi kan fixa det här. Kolla, det enda vi behöver göra är att åka tillbaka i tiden innan vi hittade den nya tidsmaskinen och varna oss. Sen borde dom här bli nån slags tidsparadox och försvinna."

"Kommer det verkligen att funka? I Tillbaka till framtiden så suddas hela Marty sakta bort av logik! Vad säger att det inte kommer att hända oss?"

"Det var bara en film. Det här är science, mothafukkaaaah..."

"Det är ju sant..."

"Men då kör vi. Kom igen, spring!"

De två vännerna tar sig till skogs, där dom fortfarande parkerat bubblan i "säkerhet". Daniel tar sig plats i förarsätet och tittar lite fundersamt på Bertil.

"Behöver vi ingen... mat, eller något?"

"Nej, men vi kommer ju tillbaka snart. Annars får vi väl äta vår egen avföring, helt enkelt."

Bertil vrider in år 000.000.002 på skärmen och bilen landar återigen i urtiden. Daniel kliver ut ur bilen och tittar sig omkring.

"Haha, jo, gott... men btw, om det leder till att vi ska äta vårat eget bajs, hur skulle du helst tillaga det?"

"Jag är nog rätt nöjd så länge det inte är... rått, så att säga."

"Amen, gör du hellre paj av det då eller?"

"Jamen typ. Hellre än att bara ta en näve, det är väl rätt obvious?"

"Jo, det är väl sant i och för sig, jaja... men det här då, äta din mammas vänsta bröst eller nafsa din farmors musch varje dag i resten av hennes liv?"

"Stopp ett tag, stopp ett tag! Vi måste klara upp lite grejer först här. Ett: ska jag alltså suga mjölk ur bröstet eller är det avskuret och/eller tillagat. Två: får jag använda tidsmaskinen? För jag tror inte att jag måste resa långt för att muschproblemet ska vara ur världen, så att säga."

"Ett: Avskuren, äta, ät den! Två: Du är en fruktansvärd, fruktansvärd människa."

"Men vadå, jag kan ju åka bakåt, innan den ens existerade. Jag är snäll."

"Innan din mamma existerade..."

Det blir tyst och våra hjältar ser sig om i djungeln omkring dem.

"Men vaddå? Tror du att vi var här någonstans?", säger Daniel.

"Asså, vi stod ju här någonstans och liksom lurpassade, va? Vänta! Jag tror att jag hörde mig säga något om tatueringarna, och sen sprang vi och tog tidsmaskinen. Eller hur?", säger Bertil och söker bland bladen.

"Nja, asså, jag tror fan vi var längre ner. Kan vi inte bara gå å kolla tvärt? Vad kan hända?"

"Ja...", säger Bertil medan han vandrar ner mot stranden, "asså det var väl typ nu nån gång som vi smög till bilen. MEN, den här gången har jag låst den! Ägda!"

"Haha, ja, sjukt ägda! Jävla idioter... men du... ööh... hade inte vi också en nyckel?"

"Jojo, men det var ju till den gamla tids... till den gamla tidsmaskinen... NEEEEJ!"

Daniel och Bertil vänder och hinner precis se hur det vita ljuset slukar den sprillans nya, välpolerade tidsmaskinen med ett högt "SLUUUURP".

Daniel faller ned på knä och skriker:

"SUUUUUBBAAAAAAAAAAAA!!!"

Bertil lägger pannan i djupa veck.

"Aaaj!", skriker han då den nytatuerade huden knövlas ihop.

Han plockar upp en cigg ur fickan.

"Näe, det var droppen. Det är fan dags för nödciggen nu asså. Jag känner det. Jag är så jävla down in the dumps."

Bertil tar sin tändare och för lågan mot munnen. I Daniels ögon tänds plötligt en pytteliten glödlampa. Han kastar sig, i slow motion, mot Bertil och slår tändaren ur hans hand precis innan den når fram till ciggen.

"CIIIIIGG!!! RÖK DEN INTE!! BERTIL!", han tar till sig ciggen ur Bertils mun, "Detta, min vän, är våran väg hem!"

"Men det var ju nödciggen! Nigga please!"

"Vad menar du med nödciggen?"

"Jag har typ haft den i fickan enda sen studenten! Den har bara legat där och väntat på att jag ska nå den absoluta botten. Då, och endast då, får den komma in mellan mina sweet lips. Enligt legenden."

Daniel suckar och skakar på huvudet.

"Men, tidsmaskinen behöver ju en cigg för att kunna hoppa i tiden igen! Den här är den ciggen!"

"Ahaaa, du menar... ahaaa..."

Daniel vandrar mot bilen och Bertil följer efter. Bakom dem har solen börjat gå ner. Bertil vänder sig mot Daniel.

"Okej, men nu vet du vad vi måste göra. Vi måste ett: hitta oss, två: döda oss och tre: ta tillbaka den där fancy ass-tidsmaskinen."

På en strand i tidernas begynnelse kommer Daniel vandrandes. Han ser den gula bubblan, halvt parkerad vid stranden. I baksätet verkar Bertil ha gjort sig bekväm under natten. Han kommer närmre och upptäcker att alla dörrarna är låsta. Daniel knackar på rutan och säger: "Skepp ohoj, din gamle skojare!"

Bertil tittar upp lite yrvaket. Han ser Daniel och tvekar lite med blicken. Sakta, sakta, vevar han ner rutan till förardörren några centimeter.

"Heh, hej du", säger han. "Jahapp. Hur är läget med dig då... skepparn?"

"Ja...", Daniel suckar, "jag har aldrig mått bättre!"

"Jahaaa...", Bertil stryker sig oroligt över mustachen som börjat pryda hans läpp. "Oookej. Toppen. Vad bra att du... att du mår bra då. Du lät lite... lite purken igår kväll."

"Va? Det där? Näe..."

"Heh, du sa nått minns jag. Jag vaknade av att du skrek typ... vad fan var det? Något om att du skulle hänga mig i mina egna inälvor eller så. Heh."

Daniel petar sig lite på näsan.

"Ärsh, det där... näe... nu är det bra! Ska vi gå på en liten promenad?"

"Jaaa. Ja, det kanske vi kan ja", säger Bertil.

Utan att släppa Daniel med blicken försöker han, så diskret som möjligt, plocka fram stenen som han slipat vass under natten och gömma den bakom ryggen. Medan han går ut ur bilen talar han så lugnt och långsamt som möjligt:

"Dåså. Då går vi på en liten promenad, då ja."

"Fint! Följ med mig!"

De börjar gå längs strandkanten.

"Jahapp", säger Bertil och trummar lite på benen. "Du har... sovit ute då, eller? Du har lite mossa i håret såg jag."

"Hm? Va? Ja, mossa... jo... lite sömn blev det ja... Bilen då?"

"Jo, det var skönt. Varmt och... och tryggt. Jag låste så att det inte... så att det inte kunde komma några djur och mörda mig. Man vet ju aldrig. Heh. Kan inte vara nog säker."

"Heh, näe, det är ju sant... man måste känna sig trygg..."

"Hahaha! Ja. Jo, det måste man... ööh... vad nära du går. Du... det... det blev liksom lite trångt."

"Tycker du? Jag känner mig bara... mer säker..."

Bertil fingrar på sin sten.

"Ja, visst, jag måste bara få lite space liksom. Det är viktigt... för mig. Utrymme är viktigt. Så att... men du kan gå därborta kanske."

"Men det här kanske är sista gången vi går med varandra..."

De stannar upp, bägge två och deras blickar möts. En sekund går. Sedan börjar Bertil springa.

"Håll dig borta din sjuke..."

Men mitt i språnget stannar de båda upp då de ser ett ljussken tändas inne bland växligheten högre upp på land. De tittar på varandra.

"Ska vi...?", frågar Daniel.

Bertil rycker på axlarna. Sedan smyger de närmre. En bit in i skogen stannar Bertil och håller upp handen.

"Schyyy...", viskar han. "Lyssna."

Det låter som att två män, i sina bästa år, är mitt inne i ett samtal borta vid ljuskällan.

"Amen, gör du hellre paj av det då eller?"

"Jamen typ. Hellre än att bara ta en näve, det är väl rätt obvious?"

"Jo, det är väl sant i och för sig, jaja... men det här då, äta din mammas vänsta bröst eller nafsa din farmors musch varje dag i resten av hennes liv?"

"Stopp ett tag, stopp ett tag! Vi måste klara upp lite grejer först här. Ett: ska jag alltså suga mjölk ur bröstet eller är det avskuret och/eller tillagat. Två: får jag använda tidsmaskinen? För jag tror inte att jag måste resa långt för att muschproblemet ska vara ur världen, så att säga."

"Ett: Avskuren, äta, ät den! Två: Du är en fruktansvärd, fruktansvärd människa."

"Men vadå, jag kan ju åka bakåt, innan den ens existerade. Jag är snäll."

"Innan din mamma existerade..."

Daniel tittar på Bertil med skeptisk blick och viskar:

"Uum... är inte det där...?"

"Ja, antingen det eller två sjukt trevliga personer. Ska vi gå närmre och undersöka?"

"Eller så väntar vi på att dom gått iväg för att kolla sig omkring, för att då sno deras tidsmaskin?"

"Tja... asså vi snor ju från oss själva, så det kan ju inte vara något fel med det. Bara vi går med på det. Jag tycker att det är helt okej."

"Jag med"

Daniel och Bertil väntar i buskarna. Efter någon minut kommer de två personerna gående. De är onekligen väldigt lika våra hjältar, med undantag att de har varsitt öga tatuerat i pannan.

"Men vaddå? Tror du att vi var här någonstans?", säger "Daniel".

"Asså, vi stod ju här någonstans och liksom lurpassade, va? Vänta! Jag tror att jag hörde mig säga något om tatueringarna, och sen sprang vi och tog tidsmaskinen. Eller hur?", säger "Bertil" och söker bland bladen.

"Nja, asså, jag tror fan vi var längre ner. Kan vi inte bara gå å kolla tvärt? Vad kan hända?"

De två tattuerade dubbelgångarna beger sig vidare ned mot stranden. Daniel och Bertil ser sin chans och tar sig sakta mot bilen. Daniel rycker i handtaget.

"Men fan", viskar han," det är låst!"

Bertil gräver i sina fickor och plockar sedan upp nyckeln till deras egen bil.

"Fast det här är väl typ samma, va?"

"Tja... tekniskt sett..."

"Ja, vi lär ju inte ha bytt lås iallafall. Så smarta är vi inte."

"I och för sig... haha, vi är så sjukt ägda!"

Bertil låser upp, och de båda hoppar in. Bertil sniffar lite i luften.

"Vafan? Något känns lite fel..."

Daniel tittar sig omkring i bilen.

"Amen vafan! Jävla lyxmodell! Dom har ju till och med timer!"

Han pekar på en stor avlång skärm med siffrorna 000.000.002 på. Under den sitter en vridknapp där man ställer in årtalet. Alla mystiska spakar och knappar har försvunnit och interiören är futuristiskt kritvit med beige skinnklädsel.

"Dom förtjänar inte den här bilen. Dom rika asen!", säger Bertil och slår upprört på ratten.

"Amen vi kör. Vi tar den, vi kör."

"Okej, nu lär det ju ta jävligt lång tid att komma hem, men..."

Bertil snurrar på den lilla vridknappen medan han pratar. Utanför ser Daniel hur miljön förändras blixtsnabbt. När skärmen visar 2010 står bilen i den lilla gläntan där de fann den tidigare.

"Jävla horor! Har dom fått resa omkring i den här bilen?! Lyxprostitution!", säger Daniel. "Hatar fan oss..."

"Jo, men du, hörde du det där, dom sa något om tatueringar. Dom måste ju ha syftat på dom där ögonen dom hade i pannan. Vad tror du att dom menade med det?"

"...asså, dom var ju asfula... så något viktigt måste det vara, jag har svårt att tro att jag skulle gå och tatuera mig om det inte var sjukt genomtänkt."

"Men då måste dom vara viktiga. Och vi, eller ja, "vi" kanske reste tillbaka för att varna oss. Det är väl typ någon hindusymbol, är det inte det? Fattar du? Vi har trotsat gudarnas makt, ööh, vad heter han... Vishnus makt, med hela den här tidsresegrejen. Vi hade blivit giriga med våran nya inredning och skärmen och det. Nu måste vi visa att vi respekterar dom."

Daniel tittar oroligt på Bertil och säger:

"Men vaddå? Tror du gudarna kommer att döda oss?"

"Ja, lätt. Tror du att dom bryr sig om människor. Vi är typ som myggor för dom, dom bara "pow", bara mördar oss med typ sina tankar och sedan tar dom våra själar och låter oss återfödas som Maud Olofssons flatlöss eller nåt, dom skiter i allt. Vi måste göra dom där tatueringarna nu innan vi får våra ändtarmar till hatt!"

"Tror du inte våran gud har något att säga om det här? Asså, tror du han kommer att lämna oss i skiten?"

"Men vadå, vet du hur lång väntetid det är på det? Jesus hängde fan i tre dagar innan det hände något. Och det var hans son! Tror du verkligen att han skulle palla att hjälpa oss nu?"

"Men vet du hur lång väntetid det är på att tatuera sig då?! Det är fan ett halvår!"

"Men då får vi väl skaffa en sån där maskin och göra det själva! Hur snyggt behöver det vara? Vi måste ju leva! Jag vill leva! Jag har så mycket att ge!"

"Jaha, jaja, men då gör vi väl det då! Jag vill nämligen också leva! Vi kan googla efter en hemma hos mig."

De låser bilen och börjar gå. På vägen tar Bertil fram den skarpslipade stenen som han burit med sig bakom ryggen hela tiden.

"Hah. Jag kanske inte behöver den här längre då. Men jag var sjukt nojjig där förut. Du såg ut som om du skulle... typ mörda mig."

"Hahaha. Ja, du Bertil. Du känner mig så väl."

En natt i tidernas begynnelse, vid en strandkant, sitter Bertil och Daniel. De har badat bort de värsta av deras respektive gegg och torkar nu framför en öppen eld.

"Jag hatar fan neonkillen! Så! Nu var det sagt!", utbrister Daniel.

"Ja, han visste ju inte vad han snackade om. Och han kallade sig framtidsman. Hmpf. Men om vi inte är i nutiden, vart är vi då?"

"Asså, vi var ju ett ganska långt tag i bubblan den här gången, så förmodligen stört långt bakåt i tiden... men det finns ju träd i alla fall... det är bra."

"Heh, din lille dendrofil."

Det blir tyst en stund. Daniel tittar sig omkring.

"Har du tänkt på att det inte finns några varelser större än typ insekter häromkring? Tror du att det är så överallt, eller har vi bara tur?", frågar Daniel.

"Ja, det kan ju vara "the dawn of time". Ser ju ut så. Sååå, vi skulle ju kunna gå och döda Adam, sätta Eva och bli stamfader för hela mänskligheten... pax etta."

"Jag tror fan du kan få henne... asså... om verkligheten inte är som den kristna tron, så lär ju Eva se ut som ett downsoffer... och då håller jag mig tills senare... några miljoner år senare."

"Och du som alltid försvarat aporna i det här med tidelag. Nu när det gäller, då vänder du dom ryggen. Kung Louie gråter."

"Haha, jag försvarar dem när du lägger in ett "måste", nu är det inget måste... å andra sidan så skulle det vara sjukt najs att vara "the top of the line"..."

"Jo, men fatta vad surt om man skulle ta fel. Då skulle man enbart ha bangat på en neandertalare, without benifits."

"Heh, men du! Vad är det där?", säger Daniel och pekar på en liten fisk som kommer krypandes upp på stranden.

"Urtidsdjur! Vi äter den och sparar dess kropp i våra magmuseum!"

"Den ser ändå sjukt aptitlig ut... kan man bara penetrera den med den här pinnen och sen grilla tror du?"

"Om vi tar ut bajstarmen så, varför inte?"

Bertil tar upp pinnen och smyger fram till fisken i vad han själv tror ser ut som en "hukad, smygande jägarposition". Han tar tag i huvudet på den och sticker pinnen genom munnen på den. Sedan bär han bort den till elden. Efter en halvtimme har Bertil och Daniel rensat den med en vass sten och byggt en grillställning av pinnar där den ligger och steks.

"Du, fan jag kom på en grej", säger Bertil. "Vi skulle kunna ta världshistoriens första cigg nu om vi ville. Det ska jag göra. Är du med? Jag har två kvar."

"Ja, det låter ju mysigt! Det är ju inte som att cancer har uppfunnits än, och om vi skulle komma på något sådant så kan vi ju bara åka tillbaka till framtiden och ta ett bodemedel."

Bertil plockar upp sina sista Camel och räcker den ena till Daniel. De röker en stund i tystnad.

"Det ska bli gott med... vad nu det där är?", säger Bertil efter han har fimpat. "Sånna där slamkrypare kan väl gå på land. Det sa David Attenborough."

"Det kanske är en ur-groda. Och grodor är ju goda... friterade."

"Men det var väl mer fisk än reptil, va? Allt var väl i och för sig fisk om man går tillräckligt långt tillbaka."

"Heh, jo, i och för dig... jag menar, tekniskt sett så skulle det här kunna vara ur-fisken som just... gått upp... på land..."

"Hahaha... hehe... jo, då har vi ju typ... utrotat allt landlevande för all framtid. För lite grillad fisk."

"Vi har alltså gjort en Hitler... på allt jordliv...", Daniel tänker en stund i tystnad. "Nu måste den fan vara sjukt jävla god!"

"Men nu suger ju våran tidsmaskin. Nu kommer det ju se ut såhär för alltid."

Bertil reser sig upp och springer ut i vattnet. Han sparkar under ytan mot ett fiskstim.

"Upp, era lata jävlar. Upp och kryp."

Daniel tar sig en smakbit av fisken.

"Mmm, Bertil! Berra! Fånga en till! Den var asgod!"

"Vänta, jag har hittat en stark här. Den här killen kommer klara det. Jag ser det på honom. Jag tror till och med att han kommer bli en bättre urfader än den där andra. Jag ska kalla honom... Tobey Maguire. Kom igen, Tobey!"

Bertil springer efter Tobey Maguire ett tag, fram och tillbaka längs strandkanten.

"Lär honom några tricks! Han är skyldig oss en show!"

"Här, Tobey! Hit! Kolla, han gillar stranden. Jag ska lyfta upp honom nu. Jag tror han är redo."

Bertil fångar Tobey Maguire och lyfter upp honom på land. Tobey Maguire tittar sig omkring och ser ut som... ja, en fisk på land. Han flämtar slemmigt. Bertil böjer sig ner och ser honom i ögonen.

"Maguire!", säger han på fejkad texasamerikanska. "You maggot! You make me sick! Now crawl up there and give me twenty. Move it!"

"Vill du verkligen att våra släkter ska bli motiverade och vältränade? Tror du inte att våra familjer kommer vara sjukt bossy med oss när vi kommer tillbaka? Give the poor kid a break!"

"Äh, det är lungt. Han kan ta det. Han är en underbar, underbar man. Eller hur, Tobey? Tobey?"

Bertil petar till Tobey Maguire med foten och han sprattlar till.

"Ska vi inte låta honom lösa det där själv?", säger Daniel "Jag menar, om han ska kunna klara sig själv här utan oss så måste han fan klara första stegen själv! Det är ju dom som är svårast jue!"

"Men vadå, kan inte jag få vara lite curlingpappa nu då? Jag älskar ju den här killen, jag vill ju se honom växa upp och få fru och barn och grejer. Vi har väl ingen stress att åka härifrån? Om vi ens kan åka härifrån."

"Näe, i och för sig, och mitt jobb är jag väl hur som helst fyra miljarder år i tid till...", Daniel kisar med ögonen mot Bertil. "Vad menar du med "om" vi kan?"

"Men ciggen är ju slut."

Bertil viftar med det tomma paketet.

"Va? Vadå? Rökte du upp den sista?"

"Nej, du rökte upp den sista. Jag sa ju att jag bara hade två kvar. Och så frågade jag om du ville ha en och eftersom du tog den och inte reagerade mer så antog jag att det var lungt men nu när du börjar snacka såhär så gör du mig jävligt stressad!"

Daniel och Bertil tittar på varandra.

"Du skämtar?", säger Daniel med en hint av irritation i rösten.

"Nej, men det var ju så."

"Amen! Kuk! Kukhuvud! Är du helt fitta?! Hur fan?! Vad fan?! Apa! AAAArgh!", Daniel kastar sig ut efter de två fimpbitarna de kastat i vattnet tidigare. "Vart är dom?! Kom! KOM DÅ!!!"

"Men du, vi kan väl kolla bilen först åtmindstone", säger Bertil och ser oroligt på Daniel som plaskar fram och tillbaka. "Det är ju inte säkert att den är röksugen än. Hetsa inte upp dig över ingenting."

Daniel går sakta upp och de går mot bilen i tystnad. Bertil har en bekymmersrynka över ögonen och Daniel har en tjock, pulserande blodåder i pannan som verkar växa sig större och större. De kommer fram till bilen och Bertil sticker in huvudet genom fönstret.

"Hmm... ojdå", säger han. "Ajajaj."

Efter att ha tagit sig en titt själv tittar Daniel Bertil i ögonen och säger: "Jag behöver vara ensam en stund." Därefter börjar han sakta vandra ut i skogens ensamhet.

I baksätet av den gula bubblan sitter Bertil, i kalsongläge, och försöker tvätta sina "moderiktiga" jeans med lite inlagd-gurka-saft.

"Bort, tantblod, bort!"

"Men gurkorna var allt goda i alla fall!", säger Daniel.

Han tar sig en till gurka och smaskar i sig den.

"Fyfan, jag ska köpa nya byxor när vi kommer fram. Med laser! Laserbyxor!", säger Bertil medan han piskar de gamla byxorna.

"Det skulle vara coolt. Och då kan jag ju passa på att fråga någon om hur man använder den här bilen... Åh fan jag tänkte ju på en grej!"

"Vad? Är det något skit nu? Jag är jävligt trött sen den där tantincidenten kan jag säga."

Daniel vänder sig om mot Bertil och slår honom två gånger på axeln.

"Gul bubbla mothafucker!"

"Åh... i min svagaste stund. Jussi, förrädaren! Varför är den man älskar alltid den som sårar en i slutändan? Landa den här skiten nu så att jag kan lägga mig på marken och gråta."

"Nu ska vi inte vara sådan! Om inte jag gjorde det så skulle du göra det förr eller senare!"

Bertil suckar och drar på sig de blod- och gurksaftskladdiga byxorna.

"Kör du hemåt nu eller, ditt as?"

"Nja... asså, det är en stjärna framför oss... så det lär ju visa sig!"

Bilen sluts av en ljust sken och sedan befinner den sig på en grusväg. Daniel tittar sig omkring.

"Hmm... det här känns inte så mycket framtid..."

"Jaja, det verkar ju lugnt och trevligt i alla fall och det är allt jag begär. Kolla där! De kör med häst och vagn till och med. Pitoreskt och myspys, oh yeah."

Daniel tittar på hästarna.

"Hästarna ser lite konsiga ut...", säger han. "Dom är ju ganska små... och... går på två ben..."

"Ja, jag tänkte på det också. Weird. Och han som kör ser ut som elefantmannen. Är det typ "öppen gemenskap arangerar romantiska ridturer" eller?"

Daniel tittar en bit ner längst vägen och noterar att en likadan elefantman står med en såndär liten häst och skjuter den i huvudet.

"Du..."

"Oj då. Men han vet inte bättre, Daniel. Ska vi typ... kontakta hans ledsagare tror du?"

"Jag tror inte dom där hästarna är hästar, Bertil."

"Näe, den där ser lite ut som min gamla NO-lärare. "Bajskristian", som vi brukade kalla honom. Och nu har han "sadlat om" till lekhäst. Fattar du? Sadlat om. Heh."

"Haha!"

"Men du... du tror inte att dom vill "leka häst" med oss också då?"

Daniel tittar snabbt på Bertil och vrider sedan om nyckeln. Bilen slurpas upp i ett vitt ljus och befinner sig nästan direkt på en annan plats.

"Oj, har vi redan stannat?", säger Bertil och tittar ut. "Jag var som inställd på att chilla i skrikdimensionen i några timmar."

"Ja, jag med...", Daniel tittar besvärad på Bertil. "Och jag som behöver kissa."

"Ajdå. Ja, vad fan ska man säga. Urinering. Mänsklighetens gissel."

Daniel tittar ut.

"Vad tror du?"

"Ja, jag vet inte. De där flygödlorna därborta med laserkanoner på ryggen och människotarmar mellan tänderna kanske kan hänvisa dig till närmaste bajamaja."

Daniel vrider om nyckeln igen och en millisekund senare står bubblan parkerad i ännu en avlägsen framtid.

"Näe! Nu måste jag kissa! Kosta vad det kostar vill!"

Daniel kastar sig ut ur bilen och slänger sedan igen dörren. Sekunden senare sliter han upp samma dörr och hoppar in igen, täckt av en brunaktig gegga.

"På NÄSTA ställe ska jag kissa! Kosta vad det kostar vill!!!", säger han då han återigen vrider om nyckeln.

Några vita kaniner skuttar undan då den gula bubblan landar på en smaragdgrön äng, täckt av guldglittrande blommor. Daniel kliver hastigt ur bilen och hasar ner sina byxor medan han beskådar den magnifika solnedgången och den största regnbåge han sett, som verkar sluta precis där hans kisstråle träffar marken.

"AAAAaaaaaaaaah! Bertil! Kolla på det här!", ropar den brungeggige Daniel.

Bertil öppnar dörren och möts av en ekorre som hastigt kilar upp för hans ben och räcker honom den finaste folköl.

"Åh, tack ska du ha", säger han, och den lille springer sin väg.

Bertil öppnar ölen och går iväg till sin vän, som ställt sig vid krönet av en sluttning. Tillsammans blickar de ut över dalen nedanför, där enhörningar med rosa hjäran istället för analöppningar springer fritt och delfiner leker i en sjö.

"Var fick du ölen ifrån?"

"Ekorre. Fan vad fint. Det här ser ut som bokpapperet jag hade i trean. Kolla han i skägget där, då!"

Mycket riktigt är en man i skägg, endast iförd ett höftskynke, påväg mot dem. Han ser fruktansvärt harmonisk ut.

"Hallå där, pojkar", säger han. "Kom ni nyss, alltså?"

"Ja", säger Daniel och skakar av.

"Ni måste vara hungriga. Följ med mig till den stora salen så ska jag bjuda er på en riktig festmåltid. Den här vägen! Raska på!"

Daniel och Bertil tittar på varandra en stund. Sedan rycker de på axlarna. De följer mannen och upptäcker snart att de är påväg mot ett stort palats i rent guld på andra sidan delfinsjön. Utanför palatset finns fontäner där nakna, storbystade kvinnor badar och skvätter vatten på varandra. Rödglänsande motorcyklar står parkerade i ändlösa rader. Vid sidan av ingången dansar två kostymklädda män runt en stor hög av kokain och sjunger julsånger. Väl inne i slottet går den skäggige fram till en receptionsdisk där en storbystad sekreterare i alldeles för liten kostym sitter och knappar på en dator. Han växlar några ord med henne och pekar på Daniel och Bertil, som återigen tittar på varandra och rycker på axlarna. Hon går fram till pojkarna och säger:

"Välkommna. Min kollega har berättat att ni är hungriga. Och smutsiga också, täckt i lera och tantblod och oj oj oj, så kan vi inte ha det."

"Ja, jo, "lera". Mmm", mumlar Daniel.

"Vi säger såhär", säger sekreteraren. "Ni lämnar de där smutsiga kläderna till mig så tar jag mått på er. Så får ni varsinn figursydd kostym sen när ni är klara med spabehandlingen. Ni får varsin morgonrock av mig så länge, och tofflor såklart. Någonting att dricka kanske? Det kan bli ganska varmt i bastun. Och i jacuzzin. Jag ska se till att de bästa massörerna är lediga tills ni kommer upp dit. Senare kanske ni har lust att ta en tur på sjön? Delfinerna kommer hursomhelst att vara sadlade, utifall att. Men naturligtvis kommer buffén att dukas fram också. Jag hoppas att ni inte har något emot... tja, allt. All mat i hela världen. Och så kaffe eller té efter det. Eller öl. Wiskey. Allt finns tillgängligt. Ni kommer att få varsin gourmétkock som följer efter er utifall att buffén inte skulle räcka. Men det gör den. Och till aftonen har Tobey Maguire förberett en dans- och trolleriakt till er ära som han gärna skulle vilja framföra. Om ni inte har något emot det alltså."

"Va? Spindelmannen? Nej, nej. Inte alls. Spindelmannen!", sluddrar Bertil fram.

"Go spidey!", ropar Daniel hastigt.

"Utmärkt, utmärkt. Då är det bara att hoppa i tofflorna, pojkar. Men först och främst så skulle jag bara vilja be er att skära av era penisar och lägga dem på det där fatet därborta till höger, tack."

Bertil och Daniel tittar på varandra. Trettio sekunder senare sitter de och hämtar andan i bilen, med fönstrerna uppvevade och dörrarna låsta.

"Vrid bara, karl!", säger Bertil och de åker iväg.

Pojkarna tar bort händerna från sina rädda små ansikten och ser att de nu befinner sig på ett torg i en steriotypisk framtidsvärld med flygande bilar och glasbyggnader. Människorna omkring dem är flintskalliga och har neonfärgade kläder med guldfärgade hulahopp-ringar som svävar runt dears midjor och hundar med bebisansikten i koppel. De tittar på Bertil och Daniel som om de var några slags missfoster.

"Tror du att dom här är snälla?", frågar Bertil.

Daniel tittar sig runt lite medan han undviker deras dömmande blickar.

"Kanske, men jag tror fan att bratsen har tagit över, eller så har vi bara landat på en skola där alla kidsen har sin tonårsrevolt samtidigt."

"Fast det kanske är working class att ha neonkläder och glashus. Det här kanske är typ neo-fittja. Men ska vi fråga om bubblan eller?"

Daniel vevar ned glasrutan.

"Ööh, hej... asså... typ. Läget? Eeh."

En ung grabb, med neonpropellerkeps, glider fram till rutan på en uppblåsbar delfin. Han har två tårar tatuerade under höger öga.

"Sa du till mig eller?"

Daniel ger Bertil en snabb, menande blick och viskar: "Pantmaffian!", innan han återgår till pojken.

"*harkel* Ja, du grabben. Eeh... vet du hur... den här tidsmas... eeh... bubblan, tidsbubblan funkar? Typ?"

"Är det där en "tidsbubbla", alltså."

"Jo", säger Bertil, "eller asså... ja, man kan såhär åka i tiden med den och så. Så det är en tidsmaskin... i en bubbla. I form av en... av en bubbla. Ja."

Den unge mannen tittar in på instrumentpanelen och alla spakarna, fnittrar lite för sig själv, och säger sen:

"Asså, det ni vill göra är alltså att åka i tiden?"

"Ja, heh", säger Bertil. "Ja, jag fattar att det måste vara sjukt primitivt för dig som är en framtidsman och så."

"Jo, precis", säger Framtidsmannen. "Jag är en "framtidsman". Precis."

"Jo, det var det jag sa. Framtidsman."

"Asså, min lillbrorsa har typ en likadan som den här. Vi har liksom... jättemånga sånna här... i framtiden. Man kan köpa dom på Rusta. På framtids-Rusta."

Daniel lyser upp.

"Jamen, det är ju asbra! Då kan ju du typ visa lite snabbt, bara hur man hoppar några år i taget dådå!"

"Ja, jo visst. Men det är ganska komplicerat. För att fatta det måste man nästan vara härifrån... från framtiden. Men okej, såhär då: Dra bara lite i de här spakarna... så, så, så, så, så och tryck på knappen här tretton gånger och lägg i handbromsen och sen, och det här är viktigt, luta er nära och kyss ratten och sedan viskar ni vilken tid ni vill åka till. Sensuellt. Det måste vara sensuellt. Som till er käresta."

Daniel tittar på Bertil.

"Jaha, men vart ska vi åka då?"

"Ja, hem först och främst. Jag måste byta byxor. Så 2010. Okej, är du med då?"

De lutar sig fram och kysser ratten och sedan viskar de i kör:

"Tvåtusentio..."

"Mer sensuellt! Det där kommer aldrig att funka. Tänk er att ni älskar med ratten. Stöna lite. Kom igen nu."

"Tvåtus..."

"Mer! Stöna! Säg: "Jag är en slampa"."

"Jag är en... är det här verkligen nödvändigt", frågar Bertil.

"Ska men inte vrida om nyckeln när man säger det då?", frågar Daniel.

"Jo, precis. Och stöna jättehögt. Samtidigt."

"Uuugh", säger de och Daniel vrider om.

Väl ute i Skrikdimensionen säger Bertil:

"Jag känner mig lite... dirty."

Daniel tittar förtvivlat omkring sig.

"Men vad faaan?"

"Men vänta, därborta... är inte det där en paj? I fönstret där framme. Eller nej, förresten, det var en liten tant bara. Glöm att jag sa något."

"Dom kanske inte har uppfunnit pajer än?

"Näe, i Sverige åt man väl i princip bara rotmos och sylta fram till 80-talet, egentligen. Jag tror jag tänkte på Amerikat när jag sa det där om paj... förlåt..."

"Men vaddå? Så dom har inget ätbart på fönsterbrädet häromkring?"

Bertil kliar sig på hakan.

"Lite färska grisnjurar som ligger och kallnar kanske? Jag vete fan."

"Bästa pajen ever. Det med lite socker på. Tack mormor."

"Men okej, vi befinner oss alltså i en nödsituation. Vad ska vi ta oss till? När är det, så att säga, socialt acceptabelt att resort to cannibalism? Eller är det meningen att man ska pröva att äta sitt eget bajs först? Jag kan inte etiketten i sånna här lägen."

Daniel tittar skeptiskt på Bertil.

"Asså... jag tror att det mer accepterat att döda folk än att äta bajs. Jag menar, folk respekterar ju dig fortfarande när du dödat någon. Man är bara lite rädd för dig."

"Så du skulle hellre vara vän med hannibal än bajsslukarn? Själv skulle jag inte ha något emot att ha en kropofagkompis. De verkar ju harmlösa nog. Så länge han borstar OCH använder plackers."

"Haha, Jaaa... kanske det... men jag tror inte jag skulle kunna leva med tanken på att han kanske, en dag, som ett skämt, byter ut våra tandborstar."

"Mmm... jag tror grejen är att jag ser mig själv som en ganska ätbar kille. Jag tror att jag skulle vara jävligt god, det ska jag ge mig själv. Om jag hade typ... varbölder och skabb skulle det vara en annan femma. Men jag skulle aldrig vara trygg med en kannibal. Lite som att ha en ful och kåt tjejkompis om du förstår."

"Men asså, just Hannibal Lector hade ju klass! Han dödade ju inte vem som helst... typ bara dom som var ett hot mot honom och dom som typ... förstörde hans operaupplevelse."

"Ja... bajsmannen äter väl bara upp den där killen i förstoppningsmedicinsreklamen. "Ånej, diarré kommer alltid vid fel tillfälle." Där har vi en kille som förstörde mångas operaupplevelse."

"Heh... Jo men tänk dig: du bjuder hem lite kompisar, ganska casual, ni spelar lite spel och bestämmer er sedan för att se en film och mysa lite, och då drar han fram sina "snacks". Upplevelse att se "Bad Taste" blir på en helt ny nivå."

"Men asså, skulle man äta människa så skulle det ju vara en spädis. Det låter sjukt ondskefullt, men tänk typ en sexmånaders, trädd på spett och helstekt, med typ grillad paprika och tsatsiki. Jag tror att det är det godaste."

Daniel stannar upp. Han tittar in i ett fönster på huset brevid.

"Åhfan! Kolla!"

Daniel pekar på en limpa som står på bordet inuti byggnaden.

"Limpa som är så gott!", säger Bertil medan han hoppar upp och slår ihop hälarna på sina skor med fejkad entusiasm.

"Men vadfan... det jag menar är att vi kan ju typ... göra en hit-and-run med lite mat från insidan. Asså, dom lär ju inte ha speciellt bra lås på dörrarna häromkring. Sen kan vi ju bara lubba jävel."

Bertil ser plötsligt orolig ut.

"Ja, jo... men man vet ju inte. Lagarna kan ju ha varit helt cp på den här tiden. Dom kanske får hugga ner oss med morakniven bara vi går över tröskeln."

"Men jag är hungrig!"

"Okej då, men vi får göra det här super-ninja-style. Har vi inte något high tech med oss som vi kan skrämma hedningarna med? Mina moderiktiga jeans kanske? From a distant time!"

"Ja, dom skrämmer ju fan mig."

"Nej, men allvarligt. Kan du inte sätta typ "lazer beam" som ringsignal på din mobil så kan vi låtsas att det är ett rymdevapen?"

"Eller så kommer vi med några feta profetsior och typ "JORDEN ÄR RUND! I FRAMTIDEN KOMMER FLICKOR ATT VISA BRÖSTEN FÖR POPKORN!"

"ELVIS KOMMER ATT BLI TJOCK"

"FOLK DRICKER KISS SOM KONST!"

"Deras huvuden kommer explodera som i Akira! Nu kör vi!"

Våra hjältar stormar in i huset och skriker:

"DET KOMMER BLI OLAGLIGT ATT SLÅ SINA BARN!"

"INGEN KOMMER TYCKA ATT WIENERVALS ÄR COOLT!"

Dom tittar sig omkring och det visar sig att ingen är hemma. Daniel suckar och går sedan in i "köket" och inventerar deras loot.

"Inlagd gurka, skorpor och en limpa? Nu blir det fest!"

"Hell yeah. Men nu springer vi innan storbonden kommer hem."

Daniel tar maten och börjar sedan springa. Pojkarna springer genom stadens trånga gränder, lite smått förvirrade och svettiga. En äldre dam tittar förundrat efter dem.

"FAN! HON VET! DOM KOMMER EFTER OSS!!!", skriker Daniel i panik.

"Döda henne! Kasta ihjäl henne med gurkburken!"

Daniel tvärstannar och sylar glasburken mot den äldre damen och fortsätter sedan att springa. Fler människor stannar upp och följer dem med blicken.

"Vi är rymdemän!", ropar Bertil till en man i runda glasögon och hatt. "Vi kan mörda dig med våra tankar!"

"IN I BILEN! IN I BILEEEEN!!!"

De springer in i parken där de lämnat bubblan och fram till fotbollsmålen där ungarna står kvar och sparkar boll. Daniel puttar omkull en av dem.

"UR VÄGEN!!!", skriker han och sparkar lite på ungen där han ligger.

De kutar vidare upp för kullen och kommer slutligen fram till bilen. Bertil känner efter i sina fickor.

"Ööh... tog du nyckeln... eller är den låst ens?"

"JAG HAR NYCKELN! IIIIIN!!!"

Daniel springer fram till bilen och fumlar med nyckeln.

"IN DÅ! GÖR SOM DIN FAR I DIN MOR!"

Han får in den och sliter upp dörren och hoppar in. Bertil står kvar och rycker lite i handtaget. Han ser bekymrad ut, och tänker efter en stund. Sedan skiner han upp.

"Du, Daniel, ööh... kan du öppna på min sida eller?"

"JA! HOPPA IN! DOM ÄR PRECIS BAKOM OSS!!!"

Inne i stan, ungefär två kilometer bort, har folkmassan börjat skingra på sig och är på väg hem. Bertil sätter sig ner på passagerarsätet med en nöjd suck.

"Aaah... du, dödade du verkligen den där tanten där borta?"

"Strunta i det nu! Det är något fel med bilen!"

Daniel vrider om nyckeln, gång på gång, men bilen startar inte.

"Nej, vänta! Jag tror fan att det är hon som står därnere", säger Bertil. "Hon verkar leta efter oss."

Daniel noterar att den lilla lappen med texten "Tryck in cigarett" återigen sticker ut ur tändaruttaget.

"Jo, det är hon", fortsätter Bertil. "Haha, kolla, hon håller upp våran gurkburk. Nu går hon mot bilen."

"Har du några fler cigaretter?"

"Det är tre kvar, bara. Är det jätteviktigt?"

"Bilen vill ha en till!"

"Jaja", säger Bertil och stoppar in en av dem i uttaget. "Häääj haj du, älsklingsbilen. Såja, såja. Puss puss."

Bilen vibrerar och lampor börjar lysa. Daniel vrider om nyckeln igen. Tändningen startas och stängs av gång på gång.

"FAN! SATAN! NU ÄR DET KÖRT! VI KOMMER ATT ÅKA IN I FINKAN PÅ 50-TALET!"

"Oj, nu är hon här. Hej, hej, tanten. Ska se vad hon vill bara."

Bertil vevar ner vindrutan.

"Ja tror ni tapparen här, gossar."

Den äldre damen sträcker in burken med de inlagda gurkorna genom fönstret.

"Ååh, se där. Tack ska du ha, lilla tanten, tack ta..."

Slurp! Den gula bubblan slukas upp av ljus och nästa sekund befinner den sig svävandes fram i behaglig takt någonstans mellan tid och rum. Daniel suckar av lättnad. Bertil är dock inte lika lugn, och ser ner i sitt eget, nerblodade knä med en besvärad min.

"Du... vad fan ska vi göra av de här stympade tantarmarna?"

Det är tyst i den gula bubblan. Bertils ögon kisar och han rynkar på pannan. En liten salivansamling har börjat bildas i hans ena mungipa.

"Ööh... men vafan..."

Det blir tyst återigen. Daniel väntar aktivt på ett svar.

"Asså, Ewan McGregor var ju jävligt sexig i Trainspotting. Men det var ju mest i den, då. Ingen är ju speciellt attraktiv i en jedikåpa å andra sidan. Tar ju bort formerna."

"Jajo, han körde ju typ samma race i "men who stare at goats". Han är fin. Men har du inte övervägt the late Heath Ledger? Jag menar, i den där Parnassus filmen var han fan finfin. Annars så skulle jag vilja nämna herr Edvard Norton, jag menar, han är ju lite som en ung George Clooney..."

"Jaaa... Edward Norton... det är som att han kisar lite med ögonen. Jag vet inte. Och Heath ser liksom lite småtjock ut i ansiktet. Med det där blondflottiga håret. Jag skulle mer säga typ... men han, Into the Wild-killen? Är inte han ganska schnygg?"

"Jofan, han är ju fin... varför har inte han nominerats till sexigaste mannen-priset? Fan, om Matt Damon kan vinna så kan väl vem fan som helst vinna... njaaa, Steve Buscemi kanske inte skulle nomineras, inte med dom glosögonen inte, no sir-ie."

"Men fucking Matt Damon? Han ser ju ut som..."

Den gula bubblan kör, återigen, in en boll av vitt sken och slukas upp. När ljuset har försvunnit står den parkerad uppe på en kulle, under ett stort träd. Runtomkring den är en grön äng med fotbollsmål lite längre bort.

"Han ser ju ut som en pojkvasker i ansiktet. Vem var det som nominerade honom. Näe, fan, folk vet inte hur en stilig man ser ut i Hollywood längre. Tackar vet jag de gamla glansdagarna. Både Clintan och Michael Cane såg ju jeeevligt bra ut back in the days. Dom är ju helt okej fortfarande. Clint kanske skulle kunna lägga på sig ett par kilo, but still"

"Dom äro som gudar... grekiska gudar! Varför säger man så för övrigt? Skulle man vilja se ut så? Är det idealet? Hunkig kropp och liten penis?"

Bertil öppnar förardörren och kliver ut.

"Jag tror att man tänker på han, Adonis. Jag vet inte om han var nån gud i och för sig, jag hade för mig att han bara var nån vanlig snubbe som agerade horpojke åt Platon eller så, men vad vet jag. Men det är väl inte direkt Zeus och Poseidon och hela skäggligan man menar, dom är ju inte så tvålfagra."

Daniel borstar av sina sandaler utanför bilen, tar på sig dem och kliver sedan ut.

"Fan, allt var så jäkla kinky förr, och så var man tvungen att dölja det för alla andra. Och verkligen alla länder hade sin lilla "hemliga" fetish, jag menar, var det inte Japan som satt på tentackelporren? Vi borde fråga Peter"

"Men jag menar, i alla fall grekerna var ju rätt öppna med hela pojkknullerigrejen, jag menar dom lyckades inte dölja det för oss, som lever 2000 år senare. Nu däremot, med internetporr och hela köret, nu kan ju folk tända på diarréätartävlingar och ändå gå runt som respektabla gentlemän hela sin levnadsålder. Den gamla porren var man åtmindstone tvungen att gå ut och införskaffa. With your bare hands!"

"No pun intended? Haha, fan, är det någon affär som fortfarande säljer porrfilm? Jag menar, de där halvporriga blaskorna finns ju fortfarande men det känns ändå ganska meningslösa att köpa bara för bilderna... fast folk kanske är intresserade av spalterna nu? Fan vet jag..."

"Men samtidigt kan ju inte alla ha hängt med lika bra i svängarna. Om farfar vill runka måste han göra det the old fashion way, det tar ju en timme att streama något med hans 58k modem."

"Ja... fast det känns ju lite otippat att en farfar sitter där och ba: "Ja, jag går in på google och söker på porr" och överlever med tanke på att det lär ju poppa upp drygt 500 MILJARDER träffar, vilket antingen lär få hans dator att sprängas i hans ansikte, och om den, mot förmodan, skulle klara sig och att han skulle av någon offchance veta hur man klicka på en länk, så skulle han hursomhelst bara komma in på någon sida fylld med bajsporr som han inte skulle vara vad han skulle göra med! Och säg mig Bertil, vem vet det?"

"Jag vet inte... Peter? Nej, men det är ju det jag menar, alltså måste det fortfarande finnas butiker som erbjuder gamla oldfashion snusktidningar till den äldre generationen. För att förhindra hjärtinfarkt! Dom borde få statligt understöd. Kolla vilka konstiga kläder dom har på sig! Är det sånt som "gäller" bland kidsen nu, eller?"

Bertil pekar menande mot några ungar i shorts och långstrumpor nere vid fotbollsmålen. Daniel slänger en hastig blick å deras vägnar.

"Vart är vi nu då? De där ser i alla fall ut som människor... vilket är tur, men vem vet? Dom kanske sitter på en dold kuk på höften?"

"Ska vi snacka med dom eller? Eller är det värt?"

"Jo, kanske det... det känns ju som att om vi inte visar att vi kommer i fred så kommer de nog antingen krossa oss eller utföra skumma expriment på oss... men chansen finns ju att dom inte ser någon skillnad..."

"Okej, men då kör vi då, då."

Bertil börjar gå mot barnen och vinkar lite försiktigt. Daniel låser bilen och lurkar sedan efter. Ett av barnen stannar upp och tittar tvekande på Bertil. Bakom honom börjar de andra forma en klunga, och de tittar också, med stora ögon.

"Va konstiga kleder du har", säger den äldste av dem på knarrig stockholska.

"Ööh, jepp. Men jag tycker dom är fina."

"De tycker ente ja"

"Nähä. Nä, men du kanske tycker att dina kläder är fina och det tycker kanske inte jag. Men om jag säger det kanske du blir ledsen. Så det ska man inte säga. Alla tycker olika. Jag undrar bara vart jag är nånstans."

"Vet du ente de?"

"Näe, jag vet inte."

Barnet tittar ännu mer skeptiskt på Bertil.

"Du e konsti, herrn."

Daniel kommer ikapp och ställer sig brevid Bertil.

"Tja, kidz."

Barnen börjar viska emellan varandra.

"Va sa han för nåt?"

"Ja hörde ente."

"Han pratar konstit."

Daniel tittar på kidsen, och sen på Bertil.

"Har dom sagt något?"

"Dom tycker att jag är lite konstig. Eller hur?"

Barnen tittar på den nya främlingen. Daniel säger:

"Du är ju lite konstig Bertil, så dom har ju inte fel."

"Din jävla backstabber. Jag är inte konstig. Jag är... snäll. Och cool. Jag heter Bertil. Vad heter du?"

"Jaja, förlåt", säger Daniel, "shame on a nigga..."

Barnen gapar och säger:

"Eru en nigger, eller?"

"Han e för vit för å va nigger."

"Dom e svarta."

"Näe", säger Bertil, "Daniel är en vit nigger. Han kommer enda från Afrika. Men den svenska snön har gjort hans hud blek."

"Och så funkar det, kidz!", säger Daniel nöjt. "Men allvarligt, vad är klockan? Nej fan, vart är vi, menar jag."

"Ja, vi måste veta. Daniel måste nämligen hitta tillbaka... till niggerland..."

"Eeh, i Stockholm. Ess te hå el em."

"Jaha, men liksom... vilket år är det?", frågar Daniel med missnöjd blick.

"Vet du ente de heller. Du e åsså konsti. De e nittonhundra... eeh... nittonhundrafemtetre, tror ja."

"Är du osäker pojk? Det får man inte vara! Nu är du minsann dum! Hejrå!", Daniel vänder sig snabbt och vandrar iväg.

"Puss puss, ungar", säger Bertil och följer efter.

Väl en bit bort tar Daniel Bertil till sig och säger:

"Fan nittonhundrafemtiotre, fan vad sugit! Fan!"

"Ja, jag vet! Det är asjobbigt! Min teori är såhär: antingen så har dom där barnen "gammeldags skola" eller så har det blivit som i Apornas planet, fast tvärtom liksom, att vi har åkt ut i rymden och sen tillbaka, fast på något sätt har tiden gått baklänges för att vi färdades snabbare än ljuset och typ åt motsatta hållet från vad jorden snurrar på nåt vänster."

"Som Stålmannen!"

"Precis!"

"Asså, det där låter ju som en resonlig teori... men ifall vi kan åka bakåt i tiden, så borde vi kunna åka framåt också? Eller asså, tänk om jag bytte växel i bilen eller något? Asså, om den ligger i "back" nu så kan ju den teorin stödjas ganska fett."

"Men då måste vi ju åka åt samma håll som jorden snurrar, typ. Vi har ju inte försökt styra nånting i och för sig. Vi har bara cruisat genom rymden. Ja, vi kan ju testa sen. Jag börjar bli lite hungrig, ärligt talat. Mango is no meal for a man."

"True that, men jag tvivlar på att dom tar visa här, vad fan ska vi betala med? Våra nakna kroppar?"

"Men vi borde inte ens behöva betala! Det här är ju femtiotalet. Folk har säkert pajer som står och kallnar på fönsterbräden överallt. Eller hade man inte det?"

"Jo... eller... jo, det känns igen, jag menar, vad är stereotyper om inte riktiga?"

"Du borde stå upp för ditt folk, herr nigger", säger Bertil och lägger armen om Daniels axlar medan de vandrar iväg åt slumpvis utvald riktning.

Midnatt. Över djungeln hörs kvittret från märkliga fåglar och rytanden från okända djur. Växtligheten sträcker sig längre än man kan se med blotta ögat åt alla riktningar. Man kan gissa att vi befinner oss någonstans i Sydamerika. Det är åtmindstone tropiskt klimat. Och ingen bebyggelse syns till. Området är orört av mänskliga händer. Det enda tecknet på civilisation är den gula bubblan som står fickparkerad mellan två träd, delvis upplyst av skenet från en fackla. Brevid den sitter Bertil och försöker knyta sitt skosnöre runt en seg gammal gren. Det kurrar i hans mage. Han försöker böja grenen i önskad vinkel men det slutar med att han får ännu en sticka inkörd under tumnageln.

"Fan, jävla... fanken också"

Han ger upp sitt försök till en pilbåge och börjar istället knyta skosnöret till en annan gren. När Daniel kommer tillbaka står han och svingar sin kreation över huvudet.

"Kolla, jag har gjort nunchakus"

Daniel tittar avundsjukt på Bertils skapelse.

"Najs... fan vad najs... duuu, jag har hittat lite bär och så...."

Bertil slutar svinga.

"Okej?"

Daniel tittar sig omkring.

"Asså... dom ser lite skumma ut"

"Få kolla... (Bertil rynkar på pannan) hmm, brandgult tror jag är liksom en dålig färg. Lite som naturens varningsfärg eller nåt. Jag hade en bilderbok om djungeln när jag var liten."

"Jo, men gäller inte bara det för djur?"

"Jag vet inte. Men det är ju inte riktigt samma färg som hjortron. Den är liksom lite skrikigare. Det fanns ingen annat?"

"Asså, jo, det finns en del svamp... och massa frukt i träden..."

"Men vafan, är inte det bättre då? Vi kommer ju behöva äta typ tio liter var om vi ska bli mätta på bär?"

"Jo men vafan..."

"Men jag är hungrig..."

"Asså, jag vet inte... är du bra på att klättra btw?"

"Näe, jag kom inte ens upp för dom där repen på skolgympan. Du då, du fick väl fan mvg i redskap och klättring och grejer?"

"Nja, jo, i och för sig... men asså, repklättring är ju cp-svårt... eeh, men jag tänkte... klättra träd och så?"

"Men du skulle ju vara matmannen. Jag är ju vapenmannen!"

"Men vi har inte sagt något om vem som ska vara klättra-i-trädmannen!"

"Det ingår väl i matmannens arbetsuppgifter? Annars suger ju matmannen, då gör ju inte han ett skit."

 

Daniel tänker över detta under en stunds tystnad.

"Jag ser mig själv mer som scoutmannen, jag liksom hittar vart maten är, och sen får vi klunsa om vem som klättrar upp i det höga trädet och hämtar maten... eller något"

"Men kan inte scoutmannen använda sig av vapenmannens nunchakus och försöka kasta ner frukten med dom på nåt sätt"

"Kan han i och för sig göra... men kan inte vapenmannen hänga på in i mörkret och hålla facklan som MATMANNEN var tvungen att göra fast det ligger närmare vapenmannens uppgifter egentligen?"

"Yes box, skepparn!"

"Dåså!"

Daniel leder dem ut mot de omtalade fruktträden. Ungefär tio meter ovanför marken hänger några mystiska frukter som ser relativt ätbara ut. Våra hjältar stannar vid trästammen och blickar uppåt.

"Ge mig!"

Daniel sträcker ut handen mot Bertil. Bertil slår den.

"High five, nu kör vi"

Daniel tittar förvirrat på Bertil.

"Yeah... asså, ge mig nunchukun..."

"Jajaja"

Bertil räcker över de två pinnarna. Daniel går några steg bakåt och tar sats. Han slungar "vapnet" mot trädkronan och en av frukterna faller ner på marken framför dem.

"Yeeah!", ropar han nöjt.

"Okej, en till..."

Daniel plockar upp pinnarna som landat en liten bit bort och kastar igen. Det låter "chock". Sedan händer det ingenting.

"Eeeh"

"Vad hände?"

"Jag tror att vapenmannens skosnöre sitter fast i det höga trädet..."

"Då kanske scoutmannen måste klättra upp och plocka ner det för annars kan inte vapenmannen gå särskilt snabbt"

"Fast om vapenmannen kan går snabbt eller ej är väl snarare klädmannens problem?"

"Vem är klädmannen?"

"Ja, inte fan är det jag"

"Men är det inte så att den som senast rörde vid skosnöret måste plocka in det?"

"Nja, om man ska se det på det sättet så kan man ju också tekniskt sett se det på så sätt att jag aldrig tog i snöret utan att jag tog i pinnarna som det sitter i, så om någonting så är jag skyldig att hämta två pinnar. (Daniel tar upp två pinnar från marken och räcker dem till Bertil) Here you go"

"Nänä, försök inte. Det där var två unika pinnar, särskilt framtagna av vapenmannen. Du kan inte ersätta dom med random pinne. Plus att jag tror att du snuddade vid snöret när jag räckte över dom, vilket gör dig skyldig att hämta hela mojängen, mr. scoutman"

Daniel tittar sig omrking. Han plockar upp en sten och slänger upp den i trädet. En till frukt faller ner.

"Fan, den var ju smartare än att använda ditt närstridsvapen... nu äter vi!"

"Men vänta... kan vi äta dom här då?"

"Jag tror det, dom ser ändå ut lite som stora mangos. Mangos är ju goda. Och jag tror att vapenmannen förmodligen kan skapa ett till vapen så småningom"

 

"Vi får se. Vapenmannen har känt sig lite utbränd på senaste tiden. Mycket på jobbet. Ska vi käka då?"

 

"Jo, att göra en grej, en gång, under hela sin karriär... it's a hard knock life"

 

De börjar gå tillbaka mot lägret vid den gula bubblan, som (som tur är) fortfarande står kvar. De tittar sig omkring.

 

"Vi äter inne va?", säger Bertil och blickar sig ilsket omkring, "Jag känner att jag har börjat hata naturen litegrann. För mycket outdoor living på senaste tiden"

 

"Sure, jag hyser också agg mot den. Hatar fan naturen"

 

De öppnar varsin dörr, sätter sig på varsin plats inne i bilen. Daniel börjar mumsa i sig den så kallade mangon. Bertil väntar några minuter för att kontrollera att hans kambrat fortfarande lever innan han påbörjar sin. De äter en stund i tystnad, innan Daniel bryter den med den uppenbara frågan.

 

"Men asså, lever vi eller? Jag menar, jag känner mig liksom inte död..."

 

"Jag har funderat på det där också, men jag vet inte. Det är en jävligt risig himmel, om det är där vi är. Men det borde vi väl vara, jag menar... jag är snäll. Det skulle vara om Jehovas eller Fred Phelps hade rätt, det vet man ju i och för sig inte"

 

"Men om man säger såhär då; asså ingen av oss är genomruttna, och låt oss vara ärliga, ingen av oss är sådär super "hej-jag-jobbar-gratis-för-att-andra-ska-må-bra" trevliga... men jag brukade vara tank i wow. Det är fan schysst. Hjälpte noobs att klara av lite q"

 

"Ja, men jag var ju fan kassör i amnesty i ett år. Om du kommer in på ditt wow-spelande så borde jag få någon slags helgonstatus. Jag borde fan vara i seventh heaven"

 

"Var det inte i amnesty som du fick uppgiften att skapa ett konto på en bank och aldrig gjorde det? Och aldrig gick på något möte?"

 

"Första året var jag på skitmycket möten! Jag stog på stan med en "stoppa mäns dödliga våld mot kvinnor"-banderoll. Om jag var Gud och läste den, vilket han borde ha gjort för vi skrev med jävligt stora bokstäver, skulle jag tänka: "Här har vi en kille som bryr sig om sina medmänniskor". Så vad gör jag här?"

 

"Jag gav en tia till en av dom där som spelar dragspel utanför systemen en gång, det kanske är värt lika mycket?"

 

"Ja, men vi är fan trevliga båda två, då. Hur höga krav har dom egentligen? Typ hela min bekantskapskrets är ju körd. Å andra sidan känns inte det här som helvetet heller. (Bertil tittar ut genom den smått flottiga fönsterrutan) Jag menar, vi har det ändå ganska mysigt här"

 

"Kan vi inte vara i limbo då? Asså, som om vi ska få gå omkring och "tänka på vad vi gjort" och får inte sticka förrän vi insett vad vi gjort fel?"

 

"Men jag hade för mig att det skulle finnas en "renande skärseld" som bränner ut synderna ur en. Här är det mest lite kvavt. Vi kanske har fått nån lightversion då?"

 

""Skärseld-light", nu med extra flavor! Har ni tur kommer farbror Jesus förbi och läser en saga!"

 

"Heh, jo. Men vart skulle vi annars vara? Har vi åkt till nån annan planet eller? Jävligt ospännande planet isåfall. Jag är besviken"

 

Daniel rycker till.

 

"Jag tror att min inre nörd just fick utlösning! Fan vad awesome! Alla sci-fi nördars stora dröm, att äga en rymdraket, eller rättare sagt, att kunna utforska the final frontier!"

 

Bertil öppnar upp dörren på sin sida och kliver ut.

 

"Men asså, det är ju coolt att det är djungel och så, men det ser ju precis ut som djungeln på jorden. Jag vill ha typ lila gubbar med penisar i pannan. Jag tror att vi kanske bara är kvar på jorden fast typ "i en annan dimension" eller nåt... som i x-men"

 

"Gör dom sådant i X-men?"

 

"Ja! Nightcrawler! Tysken!"

 

"Aaah, okej. Jaja, jo så kan det vara. Men vaddå, så den här planeten kanske har några intelligenta välutvecklade varelser?"

 

"Jajo, kanske, vi får väl se om dom kommer förbi"

Bertil sätter sig tillrätta i bilen igen. Han luktar lite i luften och rynkar på näsan.

 

"Är det nån som har kissat härinne eller? Eller är det vi som är svettiga? Jag kan fan känna..."

 

"...Hur fan luktar ditt svett egentligen? (han vänder tillbaka huvudet till "mangon") Fan det här var ju gott!"

 

"Men svett och kiss är ju samma ämne. Man kissar ju i princip ur armhålan. Men jag tror att det här är the bad kind of kiss. Men vem fan kissar i en dimensionsportal? Jag menar: det var inte precis som att Kurt Russel ställde sig och pissade genom stargaten när han hittade den"

 

"Men om DU hittade den... skulle inte du vilja göra det?"

 

"Asså vi talar om att kissa in i en annan dimension nu? Det är ju "the final frontier" om något. Man skulle ju vara i princip den första människan som gjort det. Det bästa vore ju i och för sig att olla den andra sidan, det skulle jag göra"

 

"Men asså, undrar om inte dom där gudarn i stargate historien gjorde en gate till en asmobbad planet och såg till att bara dumpa allt skit igenom den porten. Bästa episoden ever"

 

"Den borde vi försöka hitta. Jag menar, det är inte så långsökt som det låter. Om universum är oändligt så borde ju Goa'uldernas latrinplanet finnas någonstans. Vi behöver bara vrida på nyckeln tillräckligt många gånger"

 

"Men hoppar dom verkligen mellan dimensioner i stargate? Är det inte mellan galaxer?"

 

"Ja, men vad gör vi då? Jag har ingen aning"

 

"Vi kan ju inte göra mer än att prova"

 

Bertil nyper tag i nyckeln och tittar menande på Daniel.

 

"Ja, då kör vi då, antar jag..."

 

"Be gentle"

 

Återigen slukas den gula bubblan upp av det vita, slurpande ljudet.

”Undrar om någon av turtles någonsin knullade April?”

 

Bertil stirrar ut genom fönstret på bubblan, på stjärnhimlen som konstant swishar förbi utanför. Efter en kort stund tittar han upp.

 

”Hmm, va?”

 

”Asså, sköldpaddorna, knullade dom April tror du?”

 

”Jaaa... skulle väl vara Rafael i så fall. Jag vet inte, han bara framstod som att han var den kåtaste av dom. Fast han hade väl den där rävtjejen å andra sidan. Ninjara, eller vad hon nu hette.”

 

”Jo, fast Leonardos ”alfahane-komplex” och Michelangelos extrema festhumör måste ju grunda sig i kåthet, precis som alla andra killars tagg. Men vi är i alla fall överens om att Donatello inte fick något?”

 

”Ja, fast jag menar om man vill satsa mer på stabilt förhållande är väl Donatello den lämpligaste? Han är ju fan civilinjengörsmaterial. Han har en framtid. Och vad det gäller Michelangelo tror jag att han bara är ett barn på insidan. Han vill bara surfa.”

 

Daniel tittar ut på de härliga överljusfarteffekterna som stjärnorna skapar utanför.

 

”Fast å andra sidan så skulle April nog inte kunna ha ett ”stabilt” förhållande med en sköldpadda. Men kanske, kanske skulle kärleken kunna vinna just i detta fall”, säger Daniel med den härliga tonen av ironi.

 

”Men tror du ärligt talat att... asså April såg väl inte dålig ut direkt? Visst, hon kanske hade gjort sig bättre utan den där gula sparkdräkten, men ändå? Jag tror hela den här grejen att hon hängde med turtles var någon slags charity case från hennes sida.”

 

”Fan vad snällt.”

 

”Ja, fast jag menar hon kanske var mobbare i högstadiet och sen blev hon gammal och socialt medveten och så vidare, och så vidare. Och för att bli av med sin guilt trip polade hon med dom fulaste hon kunde hitta.”

 

”Men borde hon inte hänga med Bebop och Rockstedy då? Dom är ju en hel del mer nasty än grabbarna.”

 

”Men dom är ju dumma, Daniel.”

 

”Det är ju sant... Men dom har Teknodromen! Och om man har Teknodromen så har man vänner för livet! Vill man inte, så blir man tvingad att gilla dom!”

 

Det blev tyst en stund i bilen. Både Bertil och Daniel kände hur hungern började tränga sig på efter tre timmars planlös rymdefärd. Men eftersom de båda mycket väl visste om att de inte hade någon tillgång till mat var det ingen som ville föra det på tal. Istället fortsatte Bertil.

 

”Hur mycket turtlesporr lär det inte finnas då? Jag menar alla i vår generation lär ju bara ha väntat på att April skulle bli våldtagen av någon bisamråtteman eller nånting.”

 

”Vi borde fråga Peter.”

 

”Haha, jo, finns det så lär ju han veta. Han har färdats till the dark corners of the internet, matey.”

 

”Höhö... Kapten Porr-Peter...”

 

Daniel skrattar och känner sig nöjd över det faktum att just det skämtet kommer att överleva de båda.

 

”Fan, hur länge har vi suttit härinne nu?”

 

Daniel tittar på sin klocka.

 

”Typ fem timmar”, ljög Daniel.

 

Bertil stirrar på honom med panik i blicken.

 

”Va? Fem timmar? Men vafan, då har väl typ systemet stängt nu, eller? Vad är klockan då?”

 

”Ööh, klockan är elva... (vilket den faktiskt är) men jag tror att systemet stänger tidigare på lördagar... inte för att det hade spelat någon roll... klockan elva på kvällen...”

 

”Mhm, ja justja. Fan. Jag kanske borde ringa. Men ja... jag har ändå inget batteri på mobilen så det är väl skit samma. Tror du vi kan gå ut härifrån eller?”

 

Daniel river loss en bit av det mögliga sätet, vevar ner bilrutan och kastar ut biten. De båda följer den med blicken. Plötsligt stannar den mögliga sät-biten i luften och på en millisekund löses den upp i tusentals glödande fragment samtidigt som ett isande skrik hörs från djupet av tidsrymden.

 

”Jag tror inte det, nej.”

 

Daniel vänder sig om och sneglar lite mot skuffen.

 

”Ska vi kolla om det finns ett destilleri därbak?”

 

”Vet du hur man gör sånt då? Vi blir väl typ blinda om vi gör fel?”

 

”Om några inavlade retards från inlandet klarar det så lär väl vem som helst göra det. Det skadar väl inte att kolla.”

 

”Ja, för all del. Kör på.”

 

Daniel kliver upp ur förarsätet och klättrar bak i bilen. Han studerar baksätet och kan snabbt konstatera att den inte har ett sånt där modernt baksäte som man kan fälla ner i olika lägen. Han försöker rycka loss sätet ändå men misslyckas, och ger upp.

 

”Vad håller du på med? Vandal!”

 

”Din mamma är en vandal, knullhuvud.”

 

Daniel klättrar fram igen och sätter sig missnöjt ner med armarna i kors.

 

”Jag säger som Cher: ”Words are like weapons, they hurt sometimes.” Tänk på det till nästa gång.”

 

”(Suck) If i could turn back time...”

 

Daniel tittar lite nöjt på Bertil, väntandes på en respons.

 

”Men ingen mat, ingen sprit och... och ingen väg ut alltså? Vi kanske dör härinne då? Eller vad tror du?”

 

”Ja, det ser inte ljust ut... men å andra sidan... tror du man kan äta möglet i det här sätet? Eller snarare, hur mycket skulle du ha för att äta det här möglet (Daniel river loss en bit till av det omtalade möglet och visar det för Bertil)?”

 

”Får jag tillaga det på nåt sätt? (Bertil styker sig över hakan med tummen och pekfingret, en ”tankepose”)”

 

”Asså, man kan ju äta mögelost, så det är ju inte farligt att äta mögel... typ, så, nej.”

 

”Men mögelost är väl ändå inte representativt för allt mögel i världen? Jag har för mig att man kan bli sjuk av mögel... å andra sidan är väl pencilin i princip mögel, så det kanske botar en igen också. Jag vet inte. Jag har ju typ bott i mögel så jag är ju van. Säg... 25 tusen, kanske. Då skulle jag överväga.”

 

”Åhfan, vi har en siffra! (Han luktar på det) Fattar du hur illa det här måste smaka? Det luktar fan nyanvänd röv.  Riktigt nasty. Men om du skulle få tillaga det då?”

 

”Ja, då är det ju en annan femma. Då kan man ju typ pulverisera det i små, små bitar och strö det över pasta med tomatsås eller så. Jag menar, teoretiskt sett skulle jag kunna strö dom där bitarna i olika sektioner av en tjufem meter lång lasange som jag äter under fem veckor. Det skulle jag ju göra för typ en tusenlapp. Plus kostnaden för lasangen, då.”

 

”Jaja, men du, jag behöver pissa. Skulle det inte vara lite kul om jag pissade ut i ”skrikdimensionen”?”

 

”Ja, kul skulle det vara, gosse du. Sen finns ju den överhängande risken att tippen av din penis sugs ut i oändligheten. Frågan du måste ställa dig själv är: Hur kissig är jag egentligen?”

 

Med fasa i blicken stirrar Daniel på Bertil.

 

”Nja... när du säger så...”

 

”Men var ärlig nu. Det här kan bli en lång resa. Jag menar... det luktar ju redan lite kiss härinne, och det är ju mer än tillräckligt... fan, är det nån som har kissat i bilen, eller?”

 

”Asså, snart så har någon det i alla fall... men asså, om jag öppnar dörren och ser om dörren försvinner, och om det inte gör det så kan jag ju tekniskt sett se ytan mellan dörren och bilen som fri zon, eller hur?”

 

”Ja, men om jag klättrar bak då? Då kan jag närstudera din pisstråle så kan vi se exakt var den där ”skrikdimensionen” börjar.”

 

”(Lite generad) Okej... men håll ögonen på kisset... ditt pervo!”

 

”Men vafan, jag har väl sett lill-danne förut? Han har väl inte gått och blivit sjuk, va?”

 

Daniel mumlar något om celebral pares när han sakta öppnar dörren ut i det okända. Mycker riktigt så försvinner inte dörren och Daniel drar ner gylfen för att ta sig en testrunda. Under tiden klättrar Bertil bak mellan säterna och sätter sig med blicken fäst på Daniels nyligen blottade penis.

 

”Den ser ståtlig ut.”

 

”EYES ON THE PRICE, BERTIL!”

 

”Det var ju en komlimang. Jag är inte intresserad av den så, jag bara uppskattar ett vackert kön när jag ser det. Må det vara manligt eller kvinnligt.”

 

”(Daniel tittar på Bertil) Som min teori om rövar?”

 

”Din what now?”

 

”Nä, men har du aldrig tänkt på att både killar och tjejer i tajta byxor har jävligt lika formade rövar? Asså, om de inte är tjocka eller om det har en skum form eller...  (urinen börjar flöda) hoppohej!”

 

”Fan heller att dom har. Killar har ju bony ass indieröv, tjejer har badonkadonk. Åtmindstone dom välformade.  Jag menar, jag tror tjejer generellt vill ha indieröv, men naturligt så lägger sig ju fettet där, medan det är mer jämnfördelat på pojkarna. Plus att de flesta män tror jag uppskattar lite junk in the trunk. Åtmindstone har jag fått den uppfattningen.”

 

”(Med det isande skriket konstant ljudande i bakgrunden) Jag tror jag måste träffa mer folk asså, jag tror fan inte jag ser någon skillnad på tjejer och killer längre... du är kille aight? Tittar du nu då?!”

 

”Nämen dom du tror är smalrövade tjejer är ju bara fjortonåriga, metrosexuella poppöjkar. Och ja, jag tittar. Jag skulle säga att vi har en safe zone på runt tre meter.”

 

”Det... känns ju bra att veta. Tur att jag inte är singel, för att kunde gå så fel, så fruktansvärt fel. (Daniel ryser till)”

 

”Men för att återknyta till ämnet, om du var tvungen att ligga med en turtlesmutant; asså en kvinnlig pratar vi om nu, vilket djur skulle du välja på henne?”

 

”Asså, jag skulle välja en schimpans för att den skulle bli typ en människa, och nu kommer vi in på den diskussionen igen.”

 

”Skulle inte den bara bli en apornas planet-apa?”

 

”Det är fan sant. (Daniel skakar av sig och drar sedan upp gylfen) Men jag står fortfarande vid den ståndpunkten att det skulle vara lindrigast, för att tillägga; Det finns en sjukdom bland människor som heter typ ”Wolfman-syndrome” eller något, som egentligen bara gör att men blir helt stört hårig. Och där har vi en Hårig apa!”

 

”Men nu snackar vi inte om lindrigast här. Jag menar har du vart inne på 4-chan nånting? Furryporren är vida utbredd i stugorna. Många skulle säkert offra en arm för att ligga med en sådär sexigt cartoonig mutagenbrutta.”

 

”Jaha, du menar så, Nja asså, tror ändå på att göra det så lindrigt som möjligt med tanke på att jag inte är speciellt inne på det där med tidelag och så, men å andra sidan så kan man ju göra en kul grej av det,  och typ mutera en... giraff eller något, haha skulle se helt sjukt ut.”

 

”I avsugningssynpunkt menar du nu?”

 

”Hehe, jo du har ju sett vad jag har å leka med. Nja, jag tänkte mer på att det skulle se helt rubbat ut, och att man skulle kunna ha ett fett rolig vykort att skicka hem från saffarin. ”Hej! Har ni det bra där hemma? Jag har det bra, solar, badar och knullar männskogiraffer!” Aaah, det är dom små nöjerna här i livet, Bertil.”

 

”Så sant, så sant. Men du kolla, nu kommer det nån vit prick där i horisonten. Undrar om det är en stjärna som vi håller på att åka in i. Då skulle vi väl i och för sig vara fast i omloppsbana nu, kanske?”

 

”Åhfan, jävlar, dör man inte om man åker in i en stjärna?”

 

”Jo, det är ju ganska varmt har man ju hört.”

 

”Fan, vi måste göra något helt sjukt de här sista sekunderna i våra liv!”

 

Bekymmersrynkorna börjar dyka upp i Bertils panna.

 

”Menar du något... sexuellt nu, eller?”

 

”Va..? Nej! Asså, jag menar att vi borde göra något som vi inte skulle göra innan våra liv var över typ, och nu när vi inte har några regrets så kunde vi göra det... inte för att jag vet vad... vet du, fuck it, jag har haft ett bra liv.”

 

”Jaha, vad ska vi göra istället då? Ska vi typ... summera eller så? Nu känns det så jävla krystat helt plötsligt. Vill du ha typ en kram eller nåt?”

 

”Jag vill ha en ”last cigarett ever ” och en kram.”

 

”Okej, vi tar varsinn cigg i munnen, omfamnar varann och tänder varandras samtidigt. Över axeln liksom. Är du med?”

 

”Låter som en plan.”

 

Bertil tar fram sin manpurse och plockar fram ciggen, de kramar om varandra och tänder på. Det går några minuter av tystnad.

 

”Det här känns ändå bra.”, säger Daniel tillslut.

 

 

”Ja, asså jag trodde nog att det skulle bli mer märkligt än det blev. Men sjukt att vi ska dö. Genom att åka in i en stjärna. Jävligt såhär ”sista scenen i filmen”-aktigt.”

 

”Åandra sidan, fett epic slut på livet! Hur många får dö en filmdöd?  Det är som om vi var i en krigsfilm och en av oss var döende... ”Bertil, man... you got to take my watch to my kid man... my dad had it up his ass for six years i a nam prision camp... and now you gotta take it... up your ass man...”... kan vi inte ta de här sista minuterna av våra liv och snacka om hur bra pulp fiction är istället?”

 

”Asså det är en jävligt bra film. Framförallt är det en sjukt avslappnad film, man behöver inte ens kolla på den, du kan typ bara ha den i bakgrunden när du... jag vet inte, vadsomhelst. Fan, den borde man ju se om nån gång.”

 

”Kan vi inte ta en filmkväll när vi kommer hem?”

 

”Jo, vi drar den och typ, reservoir dogs också.”

 

”Why do I have to be Mr. Pink? Because you are a fucking faggot.”

 

Och med de orden sögs våra hjältar in i ljusskenet framför dem.

”Okej, hypotetiskt sett, om du var tvungen att ligga med en apsort. Asså, du får välja vilken sorts apa du ville, vad skulle du ta? Vilken skulle vara liksom den lindrigaste?”

 

Daniel tittar besvärat omkring sig, och sedan på Bertil, som om han just ställt den dummaste frågan han kunde ställa, och svarade:

 

”Eeh, den vanliga apan, obviously. Jag menar, hur man än ser på det, så är vi ju närmast besläktade, och därför skulle man kunna se det som att man inte gör det med ett djur, utan med en jävligt ful person. Vilket kanske inte är det mest lindriga man kan göra det heller, men det är ju defenitivt lindrigare än att knulla en apa.”

 

Bertil tar in Daniels svar, nickar sakta och tar vid så fort han stänger munnen.

 

”Asså en schimpans menar du då eller? Jo. På sätt och vis håller jag med, men skulle du ligga med... säg nån liten lemur eller nånting så skulle det ju inte ens likna vanligt sex. Asså du skulle kanske inte ens tänka på det som ett samlag mer att du typ... runkade med en lurvig handske eller nåt, jag vet inte.”

 

”Ja, men jag valde ju inte en jävla lemur! Jag valde att ha sex med en vanlig, hederlig ap-jävel! Ingen vettig mäniska, med lite tanke bakom skallbenet, skulle ha sex med en jävla handske..!”

 

En stunds tystnad följer, innan Daniel rättar sig själv.

 

”Eller jo, asså... en såndär fleshlight är väl typ som att ha sex med en lemur... typ.”

 

”Ja... fast den stora frågan i frågan, så att säga, är ju om apan skulle vara med på det eller inte. För jag menar schimpanser är ju ändå hyffsat intelligenta djur. Och känslosamma, det var ju nån TV 4-dokumentär där en schimpans grät för att hans kattunge hade dött eller nåt. Så jag menar om apan inte är ”villig” (Bertil gör ännu en gång sina uttjatade ironiska citattecken med fingrarna) så är det ju mer som en våldtäkt om man gör det med en stor apa. Dom små lär ju typ inte fatta vad som händer ändå.”

 

Daniel ler ett överlägset leende, stolt över att ha kommit på något som Bertil uppenbarligen inte tog i beräkning under sin monolog.

 

”Först och främst måste jag börja med att säga att det var en gorilla som hade tappat bort sin katt-kompis, dom har gjort typ... tre filmer och ett piff och puff-avsnitt om det. För det andra så finns det bevisat att apor, och då menar jag just schimpanser, har vid många tillfällen haft svårt att se skillnad på andra apor och människor, så om man följder deras ”parningsregler” (Daniel gör en provocerande imitation av Bertils fingercitatation) så ska det nog inte vara något... problem. Mer än att man vill ha sex med en apa förstås. För det tredje så skulle jag nog tro att en liten lemur kanske inte skulle inse vad som händer, men den skulle nog ganska fett dö innan den inser att något är fruktansvärt, fruktansvärt fel. Swoosh.”

 

”Point, point. Plus att (på knagglig fuskamerikanska) do you know how hard it is to catch a monkey... and fuck it?”

 

De båda manboysen delar ett långt, härligt, nördigt skratt.

 

”Ööh... (Bertil stannar upp) vart är vi nånstans, förresten?”

 

Pojkarna tittar runt litegrann och konstaterar att de befinner sig på en liten stig i en okänd del av deras promenadskog. Daniel tar upp sin mobil för att kolla klockan. Det börjar skymma. Man kan skymta en smula ängslan i hans blick.

 

”Har jag nånsin sagt att jag har en fobi för skogar... när det är mörkt... eller när jag är ensam... eller när det är mörkt och jag är med en person som inte skulle kunna... slåss med vargar... och överleva?”

 

”Jaaa”, säger Bertil med en smått sadistisk röst, ”det tror jag att du har nämnt några gånger. Men har jag nånsin sagt att jag kan bli lite... konstig när det är mörkt.”

 

”Amen lägg av ditt sär.”

 

”Nej men seriöst, seriöst! Det är som att jag inte riktigt kan såhär... kontrollera mina impulser. Det är som att jag blir en annan människa.”

 

”Jag dödar dig, helt seriöst.”

 

”Ibland har jag såhär... vaknat upp utan att komma ihåg vad jag har gjort. Alldeles blodig. Med råa köttstrimmor mellan tänderna. Sjukt obehagligt.”

 

”Asså... jag kommer kötta av dig armarna, och benen och mata din hund med dom... (Daniel drar fram sin gamla filmcitatsstämma och hytter mot sin ”vän” med knuten näve)  I’m gonna go medival on your ass.”

 

”Okej, okej, jag ska sluta... nämnde jag förresten att det brukade ligga en gammal indiankyrkogård härute? Dom såhär, jag vet inte, offrade folk till nån demongud eller nått sånt. Nämen seriöst, jag ska sluta.”

 

”Ät kuk och dö, subba!”

 

Daniel avslutar sin mening med att slå Bertil över axeln. De står fortfarande kvar på stigen, det har blivit ännu mörkare och nu känner de dessutom hur några regndroppar börjar falla på deras huvuden.

 

”Jag tror förresten att jag kände... (innan Bertil hinner avsluta meningen har himlen öppnat upp sig ovanför våra hjältars nakna hjässor och släppt lös det värsta hellvetesregnet på hela sommaren som bokstavligt dränker allt de råkar ha tagit på sig för dagen) en regndroppe, kanske?”

 

”Fitt-fitt-fitta!”

 

Daniel slänger händerna över sin mobil i hopp om att den ska hinna stänga av sig innan elektroniken ”fuckar upp sig”. Sedan löper han in bland träden. Bertil står kvar på stigen och ser förvirrat efter honom.

 

”Men... KOM DÅ! Det är inte lika blött under träden! (Bertil ger honom en misstänksam blick) Träden skyddar oss från regnet? Tar emot regndropparna innan vi blir ännu blötare? Kom nu för fan!”

 

Bertil tittar besvärat på vägen fram till sin vandringskamrat, sedan på sina nya, vita, blänkande skor.

 

”Men eeh... är det inte blött i riset? Man blir ju blöt om fötterna. Och lerig och jävlig. Eeh.”

 

”Du kommer att bli skitigare på den LERIGA STIGEN än i ”skogens ris”! Kom nu! Vi måste hitta ett träd med tjockt... eeh... gr-grenar.”

 

”Med stor trädkrona? Tjockt lövverk?”

 

”Ja! Kom nu! Annars kommer dina skor att gå sönder!”

 

”Näe, vaddå? Gå sönder lär dom ju inte göra. Asså möjligtvis att limningen släpper men...”

 

”Går inte skorna tekniskt sett sönder då?”

 

”Jaaa... man kan väl ha på sig dom. Lite sådär shabby chic, typ? Lite trash. Det är cool.”

 

”Cool? Det tycker du alltså är cool? Jaha, men vetdu, du kommer att måsta gå hem i dom där skorna också. Det kommer att bryta din nuvarande ”Hej-titta-på-mig-gubb-stil” som du skapat för dig själv, och alla som ser dig kommer dömma sönder dig. Vet du hur obekvämt det skulle vara btw?”

 

”Jajajaja”

 

Med trippande, osäkra steg, som Bambi på isen, jobbar Bertil sig ut till Daniel och sedan vidare, ungefär två meter bakom honom. De vandrar planlöst ut bland barrträden i tystnad. Båda är rätt så besvärade. En pöl har börjat samla sig i Daniels birkenstocksandaler. Han stannar för att tömma dem då han upptäcker något i horisonten.

 

”Är inte det där en bil?”, säger han och pekar på den stora mosshögen fem meter framför dem.

 

”Näe? Så jävla äkta! En övergiven skabbil från typ 70-talet som vi bara kan gosa in oss i tills det lättar. Sjukligt najs!”

 

”Låt oss.”

 

Daniel leder dem fram till det ”gömda” bilen och ruckar på förarsidans dörrhantag.

 

”Den mysiga satan som lämnat den här har inte låst! Fan vad mys!”

 

Han sätter sig i framsätet. Det verkar vara en äkta folkabubbla från 50-talets slut i fruktansvärt dåligt skick. Sätet känns lite mögligt när han slår sig ner. En någolunda modifierad variant måste det dock vara, för instrumentpanelen är full av märkliga, sönderrostade spakar och rattar utan uppenbara funktioner. Bertil går runt och lyckas, efter mycket ansträngning, slita upp passagerardörren och sätter sig bredvid. När de stängt in sig och hör hur regndropparna smattrar mot plåttaket drabbas de båda av intensiva myskänslor.

 

”Mmm”, säger de samstämmigt.

 

Daniel tar sig en extra titt på alla spakar omkring sig och säger sedan:

 

”Undrar vad alla de här används för? Jävligt konstig modd...”

 

”Det är säkert nån retarded inlandsgubbe som har haft den och har typ sitt eget skrotupplag på gården. Sen har han bara köttat in allt skit han har hittat. Den hä bli bra hä, he ä turboknappn.”

 

”Heh, jo eller hur! Och sen tänkte han sälja den på tradera som ”custom made”.”

 

”Undrar om nån har kissat i den förresten?”

 

”Jag undrar om den har ett eget destileri i skuffen?”

 

”Lär ju ha. Det är ju ”custom made”, förfan. Den här var ju hetaste nyheten på Bilmässan i Älvsbyn nittonhundrasjuttiotre.”

 

Daniel skrattar och slår lite lätt på ratten framför sig. Plötsligt tänds strålkastarna och motorn verkar gå igång. Allting vibrerar och små lysdioder blinkar över hela bilens insida.

 

”Oj jävlar!”, säger Daniel och tittar sig oroligt omkring.

 

”Nämen seriöst, nån måste ju ha kissat i den (Bertil luktar försiktigt på sätet under sig). Jag menar, skulle jag hitta en bil ute i skogen skulle jag ju... oj jävlar! Vad händer?”

 

De hör ett mekaniskt klunkande ljud från instrumentpanelen och en liten lapp matas ut från cigarettändaruttaget. Bertil tar upp den och läser högt:

 

”Tryck in cigarett. Hah, jävligt high tech. Det här måste ha varit typ A.I. på den tiden. Ja, vi lär den att fråga efter cigg så kommer alla tro att bilen har en hjärna.”

 

”Jo, för alla på den tiden rökte ju, och alla var ju lite nojjiga för Y2K, vilket kanske var när den här bilen moddades... eller nåt.”

 

”Vänta, vilken tid pratar vi? Ah, den kanske funkar fortfarande.”

 

”Jo, den lyser liksom upp, och burrar och har sig. Bra slutledningsförmåga.”

 

”Jamen dåså, förfan.”

 

Bertil plockar upp en packe med skabbcigg ur sin manpurse.

 

”Vad tänkte du göra Bertil?”

 

”Men mata den, typ. Eller den kanske kan tända ciggen åt mig, jag vet inte. Det står tryck in cigarett så jag då trycker väl in cigarett helt enkelt.”

 

Han lägger försiktigt in en cigarett i öppningen. Ett svagt surr hörs, som motorn på en pennvässare, och ciggen slits ur hans grepp.

 

”Vafan. Jävla snyltare.”

 

”Aah, det var ju två kronor du aldrig kommer att få se igen!”

 

Daniel vrider huvudet och tittar på Bertil med ett nöjt flin på läpparna. På instrumentpanelen lyser en röd ikon föreställande en cigarett upp med ett vänligt ”pling”.

 

”Classy”

 

”Mjo”, säger Bertil bittert, ”nu verkar den ha stillat nikotinbehovet. Den drivs säkert typ på gamla labbkaniner från marlborofabriken.”

 

”Jo, det känns ju troligt... och kaninerna lever än! Ett mirakel!”

 

”Ciggen har skänkt dom evigt liv!”

 

”It’s ALIVE!”

 

Daniel vrider skämtsamt om nyckeln. Utifrån ser man hur bubblan plötsligt drar ihop sig och försvinner i ett starkt, vitt sken. ”Sluurp”, låter det, som ett barn som suger på en isglass.