och tidsmaskinen

I baksätet av den gula bubblan sitter Bertil, i kalsongläge, och försöker tvätta sina "moderiktiga" jeans med lite inlagd-gurka-saft.

"Bort, tantblod, bort!"

"Men gurkorna var allt goda i alla fall!", säger Daniel.

Han tar sig en till gurka och smaskar i sig den.

"Fyfan, jag ska köpa nya byxor när vi kommer fram. Med laser! Laserbyxor!", säger Bertil medan han piskar de gamla byxorna.

"Det skulle vara coolt. Och då kan jag ju passa på att fråga någon om hur man använder den här bilen... Åh fan jag tänkte ju på en grej!"

"Vad? Är det något skit nu? Jag är jävligt trött sen den där tantincidenten kan jag säga."

Daniel vänder sig om mot Bertil och slår honom två gånger på axeln.

"Gul bubbla mothafucker!"

"Åh... i min svagaste stund. Jussi, förrädaren! Varför är den man älskar alltid den som sårar en i slutändan? Landa den här skiten nu så att jag kan lägga mig på marken och gråta."

"Nu ska vi inte vara sådan! Om inte jag gjorde det så skulle du göra det förr eller senare!"

Bertil suckar och drar på sig de blod- och gurksaftskladdiga byxorna.

"Kör du hemåt nu eller, ditt as?"

"Nja... asså, det är en stjärna framför oss... så det lär ju visa sig!"

Bilen sluts av en ljust sken och sedan befinner den sig på en grusväg. Daniel tittar sig omkring.

"Hmm... det här känns inte så mycket framtid..."

"Jaja, det verkar ju lugnt och trevligt i alla fall och det är allt jag begär. Kolla där! De kör med häst och vagn till och med. Pitoreskt och myspys, oh yeah."

Daniel tittar på hästarna.

"Hästarna ser lite konsiga ut...", säger han. "Dom är ju ganska små... och... går på två ben..."

"Ja, jag tänkte på det också. Weird. Och han som kör ser ut som elefantmannen. Är det typ "öppen gemenskap arangerar romantiska ridturer" eller?"

Daniel tittar en bit ner längst vägen och noterar att en likadan elefantman står med en såndär liten häst och skjuter den i huvudet.

"Du..."

"Oj då. Men han vet inte bättre, Daniel. Ska vi typ... kontakta hans ledsagare tror du?"

"Jag tror inte dom där hästarna är hästar, Bertil."

"Näe, den där ser lite ut som min gamla NO-lärare. "Bajskristian", som vi brukade kalla honom. Och nu har han "sadlat om" till lekhäst. Fattar du? Sadlat om. Heh."

"Haha!"

"Men du... du tror inte att dom vill "leka häst" med oss också då?"

Daniel tittar snabbt på Bertil och vrider sedan om nyckeln. Bilen slurpas upp i ett vitt ljus och befinner sig nästan direkt på en annan plats.

"Oj, har vi redan stannat?", säger Bertil och tittar ut. "Jag var som inställd på att chilla i skrikdimensionen i några timmar."

"Ja, jag med...", Daniel tittar besvärad på Bertil. "Och jag som behöver kissa."

"Ajdå. Ja, vad fan ska man säga. Urinering. Mänsklighetens gissel."

Daniel tittar ut.

"Vad tror du?"

"Ja, jag vet inte. De där flygödlorna därborta med laserkanoner på ryggen och människotarmar mellan tänderna kanske kan hänvisa dig till närmaste bajamaja."

Daniel vrider om nyckeln igen och en millisekund senare står bubblan parkerad i ännu en avlägsen framtid.

"Näe! Nu måste jag kissa! Kosta vad det kostar vill!"

Daniel kastar sig ut ur bilen och slänger sedan igen dörren. Sekunden senare sliter han upp samma dörr och hoppar in igen, täckt av en brunaktig gegga.

"På NÄSTA ställe ska jag kissa! Kosta vad det kostar vill!!!", säger han då han återigen vrider om nyckeln.

Några vita kaniner skuttar undan då den gula bubblan landar på en smaragdgrön äng, täckt av guldglittrande blommor. Daniel kliver hastigt ur bilen och hasar ner sina byxor medan han beskådar den magnifika solnedgången och den största regnbåge han sett, som verkar sluta precis där hans kisstråle träffar marken.

"AAAAaaaaaaaaah! Bertil! Kolla på det här!", ropar den brungeggige Daniel.

Bertil öppnar dörren och möts av en ekorre som hastigt kilar upp för hans ben och räcker honom den finaste folköl.

"Åh, tack ska du ha", säger han, och den lille springer sin väg.

Bertil öppnar ölen och går iväg till sin vän, som ställt sig vid krönet av en sluttning. Tillsammans blickar de ut över dalen nedanför, där enhörningar med rosa hjäran istället för analöppningar springer fritt och delfiner leker i en sjö.

"Var fick du ölen ifrån?"

"Ekorre. Fan vad fint. Det här ser ut som bokpapperet jag hade i trean. Kolla han i skägget där, då!"

Mycket riktigt är en man i skägg, endast iförd ett höftskynke, påväg mot dem. Han ser fruktansvärt harmonisk ut.

"Hallå där, pojkar", säger han. "Kom ni nyss, alltså?"

"Ja", säger Daniel och skakar av.

"Ni måste vara hungriga. Följ med mig till den stora salen så ska jag bjuda er på en riktig festmåltid. Den här vägen! Raska på!"

Daniel och Bertil tittar på varandra en stund. Sedan rycker de på axlarna. De följer mannen och upptäcker snart att de är påväg mot ett stort palats i rent guld på andra sidan delfinsjön. Utanför palatset finns fontäner där nakna, storbystade kvinnor badar och skvätter vatten på varandra. Rödglänsande motorcyklar står parkerade i ändlösa rader. Vid sidan av ingången dansar två kostymklädda män runt en stor hög av kokain och sjunger julsånger. Väl inne i slottet går den skäggige fram till en receptionsdisk där en storbystad sekreterare i alldeles för liten kostym sitter och knappar på en dator. Han växlar några ord med henne och pekar på Daniel och Bertil, som återigen tittar på varandra och rycker på axlarna. Hon går fram till pojkarna och säger:

"Välkommna. Min kollega har berättat att ni är hungriga. Och smutsiga också, täckt i lera och tantblod och oj oj oj, så kan vi inte ha det."

"Ja, jo, "lera". Mmm", mumlar Daniel.

"Vi säger såhär", säger sekreteraren. "Ni lämnar de där smutsiga kläderna till mig så tar jag mått på er. Så får ni varsinn figursydd kostym sen när ni är klara med spabehandlingen. Ni får varsin morgonrock av mig så länge, och tofflor såklart. Någonting att dricka kanske? Det kan bli ganska varmt i bastun. Och i jacuzzin. Jag ska se till att de bästa massörerna är lediga tills ni kommer upp dit. Senare kanske ni har lust att ta en tur på sjön? Delfinerna kommer hursomhelst att vara sadlade, utifall att. Men naturligtvis kommer buffén att dukas fram också. Jag hoppas att ni inte har något emot... tja, allt. All mat i hela världen. Och så kaffe eller té efter det. Eller öl. Wiskey. Allt finns tillgängligt. Ni kommer att få varsin gourmétkock som följer efter er utifall att buffén inte skulle räcka. Men det gör den. Och till aftonen har Tobey Maguire förberett en dans- och trolleriakt till er ära som han gärna skulle vilja framföra. Om ni inte har något emot det alltså."

"Va? Spindelmannen? Nej, nej. Inte alls. Spindelmannen!", sluddrar Bertil fram.

"Go spidey!", ropar Daniel hastigt.

"Utmärkt, utmärkt. Då är det bara att hoppa i tofflorna, pojkar. Men först och främst så skulle jag bara vilja be er att skära av era penisar och lägga dem på det där fatet därborta till höger, tack."

Bertil och Daniel tittar på varandra. Trettio sekunder senare sitter de och hämtar andan i bilen, med fönstrerna uppvevade och dörrarna låsta.

"Vrid bara, karl!", säger Bertil och de åker iväg.

Pojkarna tar bort händerna från sina rädda små ansikten och ser att de nu befinner sig på ett torg i en steriotypisk framtidsvärld med flygande bilar och glasbyggnader. Människorna omkring dem är flintskalliga och har neonfärgade kläder med guldfärgade hulahopp-ringar som svävar runt dears midjor och hundar med bebisansikten i koppel. De tittar på Bertil och Daniel som om de var några slags missfoster.

"Tror du att dom här är snälla?", frågar Bertil.

Daniel tittar sig runt lite medan han undviker deras dömmande blickar.

"Kanske, men jag tror fan att bratsen har tagit över, eller så har vi bara landat på en skola där alla kidsen har sin tonårsrevolt samtidigt."

"Fast det kanske är working class att ha neonkläder och glashus. Det här kanske är typ neo-fittja. Men ska vi fråga om bubblan eller?"

Daniel vevar ned glasrutan.

"Ööh, hej... asså... typ. Läget? Eeh."

En ung grabb, med neonpropellerkeps, glider fram till rutan på en uppblåsbar delfin. Han har två tårar tatuerade under höger öga.

"Sa du till mig eller?"

Daniel ger Bertil en snabb, menande blick och viskar: "Pantmaffian!", innan han återgår till pojken.

"*harkel* Ja, du grabben. Eeh... vet du hur... den här tidsmas... eeh... bubblan, tidsbubblan funkar? Typ?"

"Är det där en "tidsbubbla", alltså."

"Jo", säger Bertil, "eller asså... ja, man kan såhär åka i tiden med den och så. Så det är en tidsmaskin... i en bubbla. I form av en... av en bubbla. Ja."

Den unge mannen tittar in på instrumentpanelen och alla spakarna, fnittrar lite för sig själv, och säger sen:

"Asså, det ni vill göra är alltså att åka i tiden?"

"Ja, heh", säger Bertil. "Ja, jag fattar att det måste vara sjukt primitivt för dig som är en framtidsman och så."

"Jo, precis", säger Framtidsmannen. "Jag är en "framtidsman". Precis."

"Jo, det var det jag sa. Framtidsman."

"Asså, min lillbrorsa har typ en likadan som den här. Vi har liksom... jättemånga sånna här... i framtiden. Man kan köpa dom på Rusta. På framtids-Rusta."

Daniel lyser upp.

"Jamen, det är ju asbra! Då kan ju du typ visa lite snabbt, bara hur man hoppar några år i taget dådå!"

"Ja, jo visst. Men det är ganska komplicerat. För att fatta det måste man nästan vara härifrån... från framtiden. Men okej, såhär då: Dra bara lite i de här spakarna... så, så, så, så, så och tryck på knappen här tretton gånger och lägg i handbromsen och sen, och det här är viktigt, luta er nära och kyss ratten och sedan viskar ni vilken tid ni vill åka till. Sensuellt. Det måste vara sensuellt. Som till er käresta."

Daniel tittar på Bertil.

"Jaha, men vart ska vi åka då?"

"Ja, hem först och främst. Jag måste byta byxor. Så 2010. Okej, är du med då?"

De lutar sig fram och kysser ratten och sedan viskar de i kör:

"Tvåtusentio..."

"Mer sensuellt! Det där kommer aldrig att funka. Tänk er att ni älskar med ratten. Stöna lite. Kom igen nu."

"Tvåtus..."

"Mer! Stöna! Säg: "Jag är en slampa"."

"Jag är en... är det här verkligen nödvändigt", frågar Bertil.

"Ska men inte vrida om nyckeln när man säger det då?", frågar Daniel.

"Jo, precis. Och stöna jättehögt. Samtidigt."

"Uuugh", säger de och Daniel vrider om.

Väl ute i Skrikdimensionen säger Bertil:

"Jag känner mig lite... dirty."