och tidsmaskinen

”Okej, hypotetiskt sett, om du var tvungen att ligga med en apsort. Asså, du får välja vilken sorts apa du ville, vad skulle du ta? Vilken skulle vara liksom den lindrigaste?”

 

Daniel tittar besvärat omkring sig, och sedan på Bertil, som om han just ställt den dummaste frågan han kunde ställa, och svarade:

 

”Eeh, den vanliga apan, obviously. Jag menar, hur man än ser på det, så är vi ju närmast besläktade, och därför skulle man kunna se det som att man inte gör det med ett djur, utan med en jävligt ful person. Vilket kanske inte är det mest lindriga man kan göra det heller, men det är ju defenitivt lindrigare än att knulla en apa.”

 

Bertil tar in Daniels svar, nickar sakta och tar vid så fort han stänger munnen.

 

”Asså en schimpans menar du då eller? Jo. På sätt och vis håller jag med, men skulle du ligga med... säg nån liten lemur eller nånting så skulle det ju inte ens likna vanligt sex. Asså du skulle kanske inte ens tänka på det som ett samlag mer att du typ... runkade med en lurvig handske eller nåt, jag vet inte.”

 

”Ja, men jag valde ju inte en jävla lemur! Jag valde att ha sex med en vanlig, hederlig ap-jävel! Ingen vettig mäniska, med lite tanke bakom skallbenet, skulle ha sex med en jävla handske..!”

 

En stunds tystnad följer, innan Daniel rättar sig själv.

 

”Eller jo, asså... en såndär fleshlight är väl typ som att ha sex med en lemur... typ.”

 

”Ja... fast den stora frågan i frågan, så att säga, är ju om apan skulle vara med på det eller inte. För jag menar schimpanser är ju ändå hyffsat intelligenta djur. Och känslosamma, det var ju nån TV 4-dokumentär där en schimpans grät för att hans kattunge hade dött eller nåt. Så jag menar om apan inte är ”villig” (Bertil gör ännu en gång sina uttjatade ironiska citattecken med fingrarna) så är det ju mer som en våldtäkt om man gör det med en stor apa. Dom små lär ju typ inte fatta vad som händer ändå.”

 

Daniel ler ett överlägset leende, stolt över att ha kommit på något som Bertil uppenbarligen inte tog i beräkning under sin monolog.

 

”Först och främst måste jag börja med att säga att det var en gorilla som hade tappat bort sin katt-kompis, dom har gjort typ... tre filmer och ett piff och puff-avsnitt om det. För det andra så finns det bevisat att apor, och då menar jag just schimpanser, har vid många tillfällen haft svårt att se skillnad på andra apor och människor, så om man följder deras ”parningsregler” (Daniel gör en provocerande imitation av Bertils fingercitatation) så ska det nog inte vara något... problem. Mer än att man vill ha sex med en apa förstås. För det tredje så skulle jag nog tro att en liten lemur kanske inte skulle inse vad som händer, men den skulle nog ganska fett dö innan den inser att något är fruktansvärt, fruktansvärt fel. Swoosh.”

 

”Point, point. Plus att (på knagglig fuskamerikanska) do you know how hard it is to catch a monkey... and fuck it?”

 

De båda manboysen delar ett långt, härligt, nördigt skratt.

 

”Ööh... (Bertil stannar upp) vart är vi nånstans, förresten?”

 

Pojkarna tittar runt litegrann och konstaterar att de befinner sig på en liten stig i en okänd del av deras promenadskog. Daniel tar upp sin mobil för att kolla klockan. Det börjar skymma. Man kan skymta en smula ängslan i hans blick.

 

”Har jag nånsin sagt att jag har en fobi för skogar... när det är mörkt... eller när jag är ensam... eller när det är mörkt och jag är med en person som inte skulle kunna... slåss med vargar... och överleva?”

 

”Jaaa”, säger Bertil med en smått sadistisk röst, ”det tror jag att du har nämnt några gånger. Men har jag nånsin sagt att jag kan bli lite... konstig när det är mörkt.”

 

”Amen lägg av ditt sär.”

 

”Nej men seriöst, seriöst! Det är som att jag inte riktigt kan såhär... kontrollera mina impulser. Det är som att jag blir en annan människa.”

 

”Jag dödar dig, helt seriöst.”

 

”Ibland har jag såhär... vaknat upp utan att komma ihåg vad jag har gjort. Alldeles blodig. Med råa köttstrimmor mellan tänderna. Sjukt obehagligt.”

 

”Asså... jag kommer kötta av dig armarna, och benen och mata din hund med dom... (Daniel drar fram sin gamla filmcitatsstämma och hytter mot sin ”vän” med knuten näve)  I’m gonna go medival on your ass.”

 

”Okej, okej, jag ska sluta... nämnde jag förresten att det brukade ligga en gammal indiankyrkogård härute? Dom såhär, jag vet inte, offrade folk till nån demongud eller nått sånt. Nämen seriöst, jag ska sluta.”

 

”Ät kuk och dö, subba!”

 

Daniel avslutar sin mening med att slå Bertil över axeln. De står fortfarande kvar på stigen, det har blivit ännu mörkare och nu känner de dessutom hur några regndroppar börjar falla på deras huvuden.

 

”Jag tror förresten att jag kände... (innan Bertil hinner avsluta meningen har himlen öppnat upp sig ovanför våra hjältars nakna hjässor och släppt lös det värsta hellvetesregnet på hela sommaren som bokstavligt dränker allt de råkar ha tagit på sig för dagen) en regndroppe, kanske?”

 

”Fitt-fitt-fitta!”

 

Daniel slänger händerna över sin mobil i hopp om att den ska hinna stänga av sig innan elektroniken ”fuckar upp sig”. Sedan löper han in bland träden. Bertil står kvar på stigen och ser förvirrat efter honom.

 

”Men... KOM DÅ! Det är inte lika blött under träden! (Bertil ger honom en misstänksam blick) Träden skyddar oss från regnet? Tar emot regndropparna innan vi blir ännu blötare? Kom nu för fan!”

 

Bertil tittar besvärat på vägen fram till sin vandringskamrat, sedan på sina nya, vita, blänkande skor.

 

”Men eeh... är det inte blött i riset? Man blir ju blöt om fötterna. Och lerig och jävlig. Eeh.”

 

”Du kommer att bli skitigare på den LERIGA STIGEN än i ”skogens ris”! Kom nu! Vi måste hitta ett träd med tjockt... eeh... gr-grenar.”

 

”Med stor trädkrona? Tjockt lövverk?”

 

”Ja! Kom nu! Annars kommer dina skor att gå sönder!”

 

”Näe, vaddå? Gå sönder lär dom ju inte göra. Asså möjligtvis att limningen släpper men...”

 

”Går inte skorna tekniskt sett sönder då?”

 

”Jaaa... man kan väl ha på sig dom. Lite sådär shabby chic, typ? Lite trash. Det är cool.”

 

”Cool? Det tycker du alltså är cool? Jaha, men vetdu, du kommer att måsta gå hem i dom där skorna också. Det kommer att bryta din nuvarande ”Hej-titta-på-mig-gubb-stil” som du skapat för dig själv, och alla som ser dig kommer dömma sönder dig. Vet du hur obekvämt det skulle vara btw?”

 

”Jajajaja”

 

Med trippande, osäkra steg, som Bambi på isen, jobbar Bertil sig ut till Daniel och sedan vidare, ungefär två meter bakom honom. De vandrar planlöst ut bland barrträden i tystnad. Båda är rätt så besvärade. En pöl har börjat samla sig i Daniels birkenstocksandaler. Han stannar för att tömma dem då han upptäcker något i horisonten.

 

”Är inte det där en bil?”, säger han och pekar på den stora mosshögen fem meter framför dem.

 

”Näe? Så jävla äkta! En övergiven skabbil från typ 70-talet som vi bara kan gosa in oss i tills det lättar. Sjukligt najs!”

 

”Låt oss.”

 

Daniel leder dem fram till det ”gömda” bilen och ruckar på förarsidans dörrhantag.

 

”Den mysiga satan som lämnat den här har inte låst! Fan vad mys!”

 

Han sätter sig i framsätet. Det verkar vara en äkta folkabubbla från 50-talets slut i fruktansvärt dåligt skick. Sätet känns lite mögligt när han slår sig ner. En någolunda modifierad variant måste det dock vara, för instrumentpanelen är full av märkliga, sönderrostade spakar och rattar utan uppenbara funktioner. Bertil går runt och lyckas, efter mycket ansträngning, slita upp passagerardörren och sätter sig bredvid. När de stängt in sig och hör hur regndropparna smattrar mot plåttaket drabbas de båda av intensiva myskänslor.

 

”Mmm”, säger de samstämmigt.

 

Daniel tar sig en extra titt på alla spakar omkring sig och säger sedan:

 

”Undrar vad alla de här används för? Jävligt konstig modd...”

 

”Det är säkert nån retarded inlandsgubbe som har haft den och har typ sitt eget skrotupplag på gården. Sen har han bara köttat in allt skit han har hittat. Den hä bli bra hä, he ä turboknappn.”

 

”Heh, jo eller hur! Och sen tänkte han sälja den på tradera som ”custom made”.”

 

”Undrar om nån har kissat i den förresten?”

 

”Jag undrar om den har ett eget destileri i skuffen?”

 

”Lär ju ha. Det är ju ”custom made”, förfan. Den här var ju hetaste nyheten på Bilmässan i Älvsbyn nittonhundrasjuttiotre.”

 

Daniel skrattar och slår lite lätt på ratten framför sig. Plötsligt tänds strålkastarna och motorn verkar gå igång. Allting vibrerar och små lysdioder blinkar över hela bilens insida.

 

”Oj jävlar!”, säger Daniel och tittar sig oroligt omkring.

 

”Nämen seriöst, nån måste ju ha kissat i den (Bertil luktar försiktigt på sätet under sig). Jag menar, skulle jag hitta en bil ute i skogen skulle jag ju... oj jävlar! Vad händer?”

 

De hör ett mekaniskt klunkande ljud från instrumentpanelen och en liten lapp matas ut från cigarettändaruttaget. Bertil tar upp den och läser högt:

 

”Tryck in cigarett. Hah, jävligt high tech. Det här måste ha varit typ A.I. på den tiden. Ja, vi lär den att fråga efter cigg så kommer alla tro att bilen har en hjärna.”

 

”Jo, för alla på den tiden rökte ju, och alla var ju lite nojjiga för Y2K, vilket kanske var när den här bilen moddades... eller nåt.”

 

”Vänta, vilken tid pratar vi? Ah, den kanske funkar fortfarande.”

 

”Jo, den lyser liksom upp, och burrar och har sig. Bra slutledningsförmåga.”

 

”Jamen dåså, förfan.”

 

Bertil plockar upp en packe med skabbcigg ur sin manpurse.

 

”Vad tänkte du göra Bertil?”

 

”Men mata den, typ. Eller den kanske kan tända ciggen åt mig, jag vet inte. Det står tryck in cigarett så jag då trycker väl in cigarett helt enkelt.”

 

Han lägger försiktigt in en cigarett i öppningen. Ett svagt surr hörs, som motorn på en pennvässare, och ciggen slits ur hans grepp.

 

”Vafan. Jävla snyltare.”

 

”Aah, det var ju två kronor du aldrig kommer att få se igen!”

 

Daniel vrider huvudet och tittar på Bertil med ett nöjt flin på läpparna. På instrumentpanelen lyser en röd ikon föreställande en cigarett upp med ett vänligt ”pling”.

 

”Classy”

 

”Mjo”, säger Bertil bittert, ”nu verkar den ha stillat nikotinbehovet. Den drivs säkert typ på gamla labbkaniner från marlborofabriken.”

 

”Jo, det känns ju troligt... och kaninerna lever än! Ett mirakel!”

 

”Ciggen har skänkt dom evigt liv!”

 

”It’s ALIVE!”

 

Daniel vrider skämtsamt om nyckeln. Utifrån ser man hur bubblan plötsligt drar ihop sig och försvinner i ett starkt, vitt sken. ”Sluurp”, låter det, som ett barn som suger på en isglass.