och tidsmaskinen

”Undrar om någon av turtles någonsin knullade April?”

 

Bertil stirrar ut genom fönstret på bubblan, på stjärnhimlen som konstant swishar förbi utanför. Efter en kort stund tittar han upp.

 

”Hmm, va?”

 

”Asså, sköldpaddorna, knullade dom April tror du?”

 

”Jaaa... skulle väl vara Rafael i så fall. Jag vet inte, han bara framstod som att han var den kåtaste av dom. Fast han hade väl den där rävtjejen å andra sidan. Ninjara, eller vad hon nu hette.”

 

”Jo, fast Leonardos ”alfahane-komplex” och Michelangelos extrema festhumör måste ju grunda sig i kåthet, precis som alla andra killars tagg. Men vi är i alla fall överens om att Donatello inte fick något?”

 

”Ja, fast jag menar om man vill satsa mer på stabilt förhållande är väl Donatello den lämpligaste? Han är ju fan civilinjengörsmaterial. Han har en framtid. Och vad det gäller Michelangelo tror jag att han bara är ett barn på insidan. Han vill bara surfa.”

 

Daniel tittar ut på de härliga överljusfarteffekterna som stjärnorna skapar utanför.

 

”Fast å andra sidan så skulle April nog inte kunna ha ett ”stabilt” förhållande med en sköldpadda. Men kanske, kanske skulle kärleken kunna vinna just i detta fall”, säger Daniel med den härliga tonen av ironi.

 

”Men tror du ärligt talat att... asså April såg väl inte dålig ut direkt? Visst, hon kanske hade gjort sig bättre utan den där gula sparkdräkten, men ändå? Jag tror hela den här grejen att hon hängde med turtles var någon slags charity case från hennes sida.”

 

”Fan vad snällt.”

 

”Ja, fast jag menar hon kanske var mobbare i högstadiet och sen blev hon gammal och socialt medveten och så vidare, och så vidare. Och för att bli av med sin guilt trip polade hon med dom fulaste hon kunde hitta.”

 

”Men borde hon inte hänga med Bebop och Rockstedy då? Dom är ju en hel del mer nasty än grabbarna.”

 

”Men dom är ju dumma, Daniel.”

 

”Det är ju sant... Men dom har Teknodromen! Och om man har Teknodromen så har man vänner för livet! Vill man inte, så blir man tvingad att gilla dom!”

 

Det blev tyst en stund i bilen. Både Bertil och Daniel kände hur hungern började tränga sig på efter tre timmars planlös rymdefärd. Men eftersom de båda mycket väl visste om att de inte hade någon tillgång till mat var det ingen som ville föra det på tal. Istället fortsatte Bertil.

 

”Hur mycket turtlesporr lär det inte finnas då? Jag menar alla i vår generation lär ju bara ha väntat på att April skulle bli våldtagen av någon bisamråtteman eller nånting.”

 

”Vi borde fråga Peter.”

 

”Haha, jo, finns det så lär ju han veta. Han har färdats till the dark corners of the internet, matey.”

 

”Höhö... Kapten Porr-Peter...”

 

Daniel skrattar och känner sig nöjd över det faktum att just det skämtet kommer att överleva de båda.

 

”Fan, hur länge har vi suttit härinne nu?”

 

Daniel tittar på sin klocka.

 

”Typ fem timmar”, ljög Daniel.

 

Bertil stirrar på honom med panik i blicken.

 

”Va? Fem timmar? Men vafan, då har väl typ systemet stängt nu, eller? Vad är klockan då?”

 

”Ööh, klockan är elva... (vilket den faktiskt är) men jag tror att systemet stänger tidigare på lördagar... inte för att det hade spelat någon roll... klockan elva på kvällen...”

 

”Mhm, ja justja. Fan. Jag kanske borde ringa. Men ja... jag har ändå inget batteri på mobilen så det är väl skit samma. Tror du vi kan gå ut härifrån eller?”

 

Daniel river loss en bit av det mögliga sätet, vevar ner bilrutan och kastar ut biten. De båda följer den med blicken. Plötsligt stannar den mögliga sät-biten i luften och på en millisekund löses den upp i tusentals glödande fragment samtidigt som ett isande skrik hörs från djupet av tidsrymden.

 

”Jag tror inte det, nej.”

 

Daniel vänder sig om och sneglar lite mot skuffen.

 

”Ska vi kolla om det finns ett destilleri därbak?”

 

”Vet du hur man gör sånt då? Vi blir väl typ blinda om vi gör fel?”

 

”Om några inavlade retards från inlandet klarar det så lär väl vem som helst göra det. Det skadar väl inte att kolla.”

 

”Ja, för all del. Kör på.”

 

Daniel kliver upp ur förarsätet och klättrar bak i bilen. Han studerar baksätet och kan snabbt konstatera att den inte har ett sånt där modernt baksäte som man kan fälla ner i olika lägen. Han försöker rycka loss sätet ändå men misslyckas, och ger upp.

 

”Vad håller du på med? Vandal!”

 

”Din mamma är en vandal, knullhuvud.”

 

Daniel klättrar fram igen och sätter sig missnöjt ner med armarna i kors.

 

”Jag säger som Cher: ”Words are like weapons, they hurt sometimes.” Tänk på det till nästa gång.”

 

”(Suck) If i could turn back time...”

 

Daniel tittar lite nöjt på Bertil, väntandes på en respons.

 

”Men ingen mat, ingen sprit och... och ingen väg ut alltså? Vi kanske dör härinne då? Eller vad tror du?”

 

”Ja, det ser inte ljust ut... men å andra sidan... tror du man kan äta möglet i det här sätet? Eller snarare, hur mycket skulle du ha för att äta det här möglet (Daniel river loss en bit till av det omtalade möglet och visar det för Bertil)?”

 

”Får jag tillaga det på nåt sätt? (Bertil styker sig över hakan med tummen och pekfingret, en ”tankepose”)”

 

”Asså, man kan ju äta mögelost, så det är ju inte farligt att äta mögel... typ, så, nej.”

 

”Men mögelost är väl ändå inte representativt för allt mögel i världen? Jag har för mig att man kan bli sjuk av mögel... å andra sidan är väl pencilin i princip mögel, så det kanske botar en igen också. Jag vet inte. Jag har ju typ bott i mögel så jag är ju van. Säg... 25 tusen, kanske. Då skulle jag överväga.”

 

”Åhfan, vi har en siffra! (Han luktar på det) Fattar du hur illa det här måste smaka? Det luktar fan nyanvänd röv.  Riktigt nasty. Men om du skulle få tillaga det då?”

 

”Ja, då är det ju en annan femma. Då kan man ju typ pulverisera det i små, små bitar och strö det över pasta med tomatsås eller så. Jag menar, teoretiskt sett skulle jag kunna strö dom där bitarna i olika sektioner av en tjufem meter lång lasange som jag äter under fem veckor. Det skulle jag ju göra för typ en tusenlapp. Plus kostnaden för lasangen, då.”

 

”Jaja, men du, jag behöver pissa. Skulle det inte vara lite kul om jag pissade ut i ”skrikdimensionen”?”

 

”Ja, kul skulle det vara, gosse du. Sen finns ju den överhängande risken att tippen av din penis sugs ut i oändligheten. Frågan du måste ställa dig själv är: Hur kissig är jag egentligen?”

 

Med fasa i blicken stirrar Daniel på Bertil.

 

”Nja... när du säger så...”

 

”Men var ärlig nu. Det här kan bli en lång resa. Jag menar... det luktar ju redan lite kiss härinne, och det är ju mer än tillräckligt... fan, är det nån som har kissat i bilen, eller?”

 

”Asså, snart så har någon det i alla fall... men asså, om jag öppnar dörren och ser om dörren försvinner, och om det inte gör det så kan jag ju tekniskt sett se ytan mellan dörren och bilen som fri zon, eller hur?”

 

”Ja, men om jag klättrar bak då? Då kan jag närstudera din pisstråle så kan vi se exakt var den där ”skrikdimensionen” börjar.”

 

”(Lite generad) Okej... men håll ögonen på kisset... ditt pervo!”

 

”Men vafan, jag har väl sett lill-danne förut? Han har väl inte gått och blivit sjuk, va?”

 

Daniel mumlar något om celebral pares när han sakta öppnar dörren ut i det okända. Mycker riktigt så försvinner inte dörren och Daniel drar ner gylfen för att ta sig en testrunda. Under tiden klättrar Bertil bak mellan säterna och sätter sig med blicken fäst på Daniels nyligen blottade penis.

 

”Den ser ståtlig ut.”

 

”EYES ON THE PRICE, BERTIL!”

 

”Det var ju en komlimang. Jag är inte intresserad av den så, jag bara uppskattar ett vackert kön när jag ser det. Må det vara manligt eller kvinnligt.”

 

”(Daniel tittar på Bertil) Som min teori om rövar?”

 

”Din what now?”

 

”Nä, men har du aldrig tänkt på att både killar och tjejer i tajta byxor har jävligt lika formade rövar? Asså, om de inte är tjocka eller om det har en skum form eller...  (urinen börjar flöda) hoppohej!”

 

”Fan heller att dom har. Killar har ju bony ass indieröv, tjejer har badonkadonk. Åtmindstone dom välformade.  Jag menar, jag tror tjejer generellt vill ha indieröv, men naturligt så lägger sig ju fettet där, medan det är mer jämnfördelat på pojkarna. Plus att de flesta män tror jag uppskattar lite junk in the trunk. Åtmindstone har jag fått den uppfattningen.”

 

”(Med det isande skriket konstant ljudande i bakgrunden) Jag tror jag måste träffa mer folk asså, jag tror fan inte jag ser någon skillnad på tjejer och killer längre... du är kille aight? Tittar du nu då?!”

 

”Nämen dom du tror är smalrövade tjejer är ju bara fjortonåriga, metrosexuella poppöjkar. Och ja, jag tittar. Jag skulle säga att vi har en safe zone på runt tre meter.”

 

”Det... känns ju bra att veta. Tur att jag inte är singel, för att kunde gå så fel, så fruktansvärt fel. (Daniel ryser till)”

 

”Men för att återknyta till ämnet, om du var tvungen att ligga med en turtlesmutant; asså en kvinnlig pratar vi om nu, vilket djur skulle du välja på henne?”

 

”Asså, jag skulle välja en schimpans för att den skulle bli typ en människa, och nu kommer vi in på den diskussionen igen.”

 

”Skulle inte den bara bli en apornas planet-apa?”

 

”Det är fan sant. (Daniel skakar av sig och drar sedan upp gylfen) Men jag står fortfarande vid den ståndpunkten att det skulle vara lindrigast, för att tillägga; Det finns en sjukdom bland människor som heter typ ”Wolfman-syndrome” eller något, som egentligen bara gör att men blir helt stört hårig. Och där har vi en Hårig apa!”

 

”Men nu snackar vi inte om lindrigast här. Jag menar har du vart inne på 4-chan nånting? Furryporren är vida utbredd i stugorna. Många skulle säkert offra en arm för att ligga med en sådär sexigt cartoonig mutagenbrutta.”

 

”Jaha, du menar så, Nja asså, tror ändå på att göra det så lindrigt som möjligt med tanke på att jag inte är speciellt inne på det där med tidelag och så, men å andra sidan så kan man ju göra en kul grej av det,  och typ mutera en... giraff eller något, haha skulle se helt sjukt ut.”

 

”I avsugningssynpunkt menar du nu?”

 

”Hehe, jo du har ju sett vad jag har å leka med. Nja, jag tänkte mer på att det skulle se helt rubbat ut, och att man skulle kunna ha ett fett rolig vykort att skicka hem från saffarin. ”Hej! Har ni det bra där hemma? Jag har det bra, solar, badar och knullar männskogiraffer!” Aaah, det är dom små nöjerna här i livet, Bertil.”

 

”Så sant, så sant. Men du kolla, nu kommer det nån vit prick där i horisonten. Undrar om det är en stjärna som vi håller på att åka in i. Då skulle vi väl i och för sig vara fast i omloppsbana nu, kanske?”

 

”Åhfan, jävlar, dör man inte om man åker in i en stjärna?”

 

”Jo, det är ju ganska varmt har man ju hört.”

 

”Fan, vi måste göra något helt sjukt de här sista sekunderna i våra liv!”

 

Bekymmersrynkorna börjar dyka upp i Bertils panna.

 

”Menar du något... sexuellt nu, eller?”

 

”Va..? Nej! Asså, jag menar att vi borde göra något som vi inte skulle göra innan våra liv var över typ, och nu när vi inte har några regrets så kunde vi göra det... inte för att jag vet vad... vet du, fuck it, jag har haft ett bra liv.”

 

”Jaha, vad ska vi göra istället då? Ska vi typ... summera eller så? Nu känns det så jävla krystat helt plötsligt. Vill du ha typ en kram eller nåt?”

 

”Jag vill ha en ”last cigarett ever ” och en kram.”

 

”Okej, vi tar varsinn cigg i munnen, omfamnar varann och tänder varandras samtidigt. Över axeln liksom. Är du med?”

 

”Låter som en plan.”

 

Bertil tar fram sin manpurse och plockar fram ciggen, de kramar om varandra och tänder på. Det går några minuter av tystnad.

 

”Det här känns ändå bra.”, säger Daniel tillslut.

 

 

”Ja, asså jag trodde nog att det skulle bli mer märkligt än det blev. Men sjukt att vi ska dö. Genom att åka in i en stjärna. Jävligt såhär ”sista scenen i filmen”-aktigt.”

 

”Åandra sidan, fett epic slut på livet! Hur många får dö en filmdöd?  Det är som om vi var i en krigsfilm och en av oss var döende... ”Bertil, man... you got to take my watch to my kid man... my dad had it up his ass for six years i a nam prision camp... and now you gotta take it... up your ass man...”... kan vi inte ta de här sista minuterna av våra liv och snacka om hur bra pulp fiction är istället?”

 

”Asså det är en jävligt bra film. Framförallt är det en sjukt avslappnad film, man behöver inte ens kolla på den, du kan typ bara ha den i bakgrunden när du... jag vet inte, vadsomhelst. Fan, den borde man ju se om nån gång.”

 

”Kan vi inte ta en filmkväll när vi kommer hem?”

 

”Jo, vi drar den och typ, reservoir dogs också.”

 

”Why do I have to be Mr. Pink? Because you are a fucking faggot.”

 

Och med de orden sögs våra hjältar in i ljusskenet framför dem.

”Okej, hypotetiskt sett, om du var tvungen att ligga med en apsort. Asså, du får välja vilken sorts apa du ville, vad skulle du ta? Vilken skulle vara liksom den lindrigaste?”

 

Daniel tittar besvärat omkring sig, och sedan på Bertil, som om han just ställt den dummaste frågan han kunde ställa, och svarade:

 

”Eeh, den vanliga apan, obviously. Jag menar, hur man än ser på det, så är vi ju närmast besläktade, och därför skulle man kunna se det som att man inte gör det med ett djur, utan med en jävligt ful person. Vilket kanske inte är det mest lindriga man kan göra det heller, men det är ju defenitivt lindrigare än att knulla en apa.”

 

Bertil tar in Daniels svar, nickar sakta och tar vid så fort han stänger munnen.

 

”Asså en schimpans menar du då eller? Jo. På sätt och vis håller jag med, men skulle du ligga med... säg nån liten lemur eller nånting så skulle det ju inte ens likna vanligt sex. Asså du skulle kanske inte ens tänka på det som ett samlag mer att du typ... runkade med en lurvig handske eller nåt, jag vet inte.”

 

”Ja, men jag valde ju inte en jävla lemur! Jag valde att ha sex med en vanlig, hederlig ap-jävel! Ingen vettig mäniska, med lite tanke bakom skallbenet, skulle ha sex med en jävla handske..!”

 

En stunds tystnad följer, innan Daniel rättar sig själv.

 

”Eller jo, asså... en såndär fleshlight är väl typ som att ha sex med en lemur... typ.”

 

”Ja... fast den stora frågan i frågan, så att säga, är ju om apan skulle vara med på det eller inte. För jag menar schimpanser är ju ändå hyffsat intelligenta djur. Och känslosamma, det var ju nån TV 4-dokumentär där en schimpans grät för att hans kattunge hade dött eller nåt. Så jag menar om apan inte är ”villig” (Bertil gör ännu en gång sina uttjatade ironiska citattecken med fingrarna) så är det ju mer som en våldtäkt om man gör det med en stor apa. Dom små lär ju typ inte fatta vad som händer ändå.”

 

Daniel ler ett överlägset leende, stolt över att ha kommit på något som Bertil uppenbarligen inte tog i beräkning under sin monolog.

 

”Först och främst måste jag börja med att säga att det var en gorilla som hade tappat bort sin katt-kompis, dom har gjort typ... tre filmer och ett piff och puff-avsnitt om det. För det andra så finns det bevisat att apor, och då menar jag just schimpanser, har vid många tillfällen haft svårt att se skillnad på andra apor och människor, så om man följder deras ”parningsregler” (Daniel gör en provocerande imitation av Bertils fingercitatation) så ska det nog inte vara något... problem. Mer än att man vill ha sex med en apa förstås. För det tredje så skulle jag nog tro att en liten lemur kanske inte skulle inse vad som händer, men den skulle nog ganska fett dö innan den inser att något är fruktansvärt, fruktansvärt fel. Swoosh.”

 

”Point, point. Plus att (på knagglig fuskamerikanska) do you know how hard it is to catch a monkey... and fuck it?”

 

De båda manboysen delar ett långt, härligt, nördigt skratt.

 

”Ööh... (Bertil stannar upp) vart är vi nånstans, förresten?”

 

Pojkarna tittar runt litegrann och konstaterar att de befinner sig på en liten stig i en okänd del av deras promenadskog. Daniel tar upp sin mobil för att kolla klockan. Det börjar skymma. Man kan skymta en smula ängslan i hans blick.

 

”Har jag nånsin sagt att jag har en fobi för skogar... när det är mörkt... eller när jag är ensam... eller när det är mörkt och jag är med en person som inte skulle kunna... slåss med vargar... och överleva?”

 

”Jaaa”, säger Bertil med en smått sadistisk röst, ”det tror jag att du har nämnt några gånger. Men har jag nånsin sagt att jag kan bli lite... konstig när det är mörkt.”

 

”Amen lägg av ditt sär.”

 

”Nej men seriöst, seriöst! Det är som att jag inte riktigt kan såhär... kontrollera mina impulser. Det är som att jag blir en annan människa.”

 

”Jag dödar dig, helt seriöst.”

 

”Ibland har jag såhär... vaknat upp utan att komma ihåg vad jag har gjort. Alldeles blodig. Med råa köttstrimmor mellan tänderna. Sjukt obehagligt.”

 

”Asså... jag kommer kötta av dig armarna, och benen och mata din hund med dom... (Daniel drar fram sin gamla filmcitatsstämma och hytter mot sin ”vän” med knuten näve)  I’m gonna go medival on your ass.”

 

”Okej, okej, jag ska sluta... nämnde jag förresten att det brukade ligga en gammal indiankyrkogård härute? Dom såhär, jag vet inte, offrade folk till nån demongud eller nått sånt. Nämen seriöst, jag ska sluta.”

 

”Ät kuk och dö, subba!”

 

Daniel avslutar sin mening med att slå Bertil över axeln. De står fortfarande kvar på stigen, det har blivit ännu mörkare och nu känner de dessutom hur några regndroppar börjar falla på deras huvuden.

 

”Jag tror förresten att jag kände... (innan Bertil hinner avsluta meningen har himlen öppnat upp sig ovanför våra hjältars nakna hjässor och släppt lös det värsta hellvetesregnet på hela sommaren som bokstavligt dränker allt de råkar ha tagit på sig för dagen) en regndroppe, kanske?”

 

”Fitt-fitt-fitta!”

 

Daniel slänger händerna över sin mobil i hopp om att den ska hinna stänga av sig innan elektroniken ”fuckar upp sig”. Sedan löper han in bland träden. Bertil står kvar på stigen och ser förvirrat efter honom.

 

”Men... KOM DÅ! Det är inte lika blött under träden! (Bertil ger honom en misstänksam blick) Träden skyddar oss från regnet? Tar emot regndropparna innan vi blir ännu blötare? Kom nu för fan!”

 

Bertil tittar besvärat på vägen fram till sin vandringskamrat, sedan på sina nya, vita, blänkande skor.

 

”Men eeh... är det inte blött i riset? Man blir ju blöt om fötterna. Och lerig och jävlig. Eeh.”

 

”Du kommer att bli skitigare på den LERIGA STIGEN än i ”skogens ris”! Kom nu! Vi måste hitta ett träd med tjockt... eeh... gr-grenar.”

 

”Med stor trädkrona? Tjockt lövverk?”

 

”Ja! Kom nu! Annars kommer dina skor att gå sönder!”

 

”Näe, vaddå? Gå sönder lär dom ju inte göra. Asså möjligtvis att limningen släpper men...”

 

”Går inte skorna tekniskt sett sönder då?”

 

”Jaaa... man kan väl ha på sig dom. Lite sådär shabby chic, typ? Lite trash. Det är cool.”

 

”Cool? Det tycker du alltså är cool? Jaha, men vetdu, du kommer att måsta gå hem i dom där skorna också. Det kommer att bryta din nuvarande ”Hej-titta-på-mig-gubb-stil” som du skapat för dig själv, och alla som ser dig kommer dömma sönder dig. Vet du hur obekvämt det skulle vara btw?”

 

”Jajajaja”

 

Med trippande, osäkra steg, som Bambi på isen, jobbar Bertil sig ut till Daniel och sedan vidare, ungefär två meter bakom honom. De vandrar planlöst ut bland barrträden i tystnad. Båda är rätt så besvärade. En pöl har börjat samla sig i Daniels birkenstocksandaler. Han stannar för att tömma dem då han upptäcker något i horisonten.

 

”Är inte det där en bil?”, säger han och pekar på den stora mosshögen fem meter framför dem.

 

”Näe? Så jävla äkta! En övergiven skabbil från typ 70-talet som vi bara kan gosa in oss i tills det lättar. Sjukligt najs!”

 

”Låt oss.”

 

Daniel leder dem fram till det ”gömda” bilen och ruckar på förarsidans dörrhantag.

 

”Den mysiga satan som lämnat den här har inte låst! Fan vad mys!”

 

Han sätter sig i framsätet. Det verkar vara en äkta folkabubbla från 50-talets slut i fruktansvärt dåligt skick. Sätet känns lite mögligt när han slår sig ner. En någolunda modifierad variant måste det dock vara, för instrumentpanelen är full av märkliga, sönderrostade spakar och rattar utan uppenbara funktioner. Bertil går runt och lyckas, efter mycket ansträngning, slita upp passagerardörren och sätter sig bredvid. När de stängt in sig och hör hur regndropparna smattrar mot plåttaket drabbas de båda av intensiva myskänslor.

 

”Mmm”, säger de samstämmigt.

 

Daniel tar sig en extra titt på alla spakar omkring sig och säger sedan:

 

”Undrar vad alla de här används för? Jävligt konstig modd...”

 

”Det är säkert nån retarded inlandsgubbe som har haft den och har typ sitt eget skrotupplag på gården. Sen har han bara köttat in allt skit han har hittat. Den hä bli bra hä, he ä turboknappn.”

 

”Heh, jo eller hur! Och sen tänkte han sälja den på tradera som ”custom made”.”

 

”Undrar om nån har kissat i den förresten?”

 

”Jag undrar om den har ett eget destileri i skuffen?”

 

”Lär ju ha. Det är ju ”custom made”, förfan. Den här var ju hetaste nyheten på Bilmässan i Älvsbyn nittonhundrasjuttiotre.”

 

Daniel skrattar och slår lite lätt på ratten framför sig. Plötsligt tänds strålkastarna och motorn verkar gå igång. Allting vibrerar och små lysdioder blinkar över hela bilens insida.

 

”Oj jävlar!”, säger Daniel och tittar sig oroligt omkring.

 

”Nämen seriöst, nån måste ju ha kissat i den (Bertil luktar försiktigt på sätet under sig). Jag menar, skulle jag hitta en bil ute i skogen skulle jag ju... oj jävlar! Vad händer?”

 

De hör ett mekaniskt klunkande ljud från instrumentpanelen och en liten lapp matas ut från cigarettändaruttaget. Bertil tar upp den och läser högt:

 

”Tryck in cigarett. Hah, jävligt high tech. Det här måste ha varit typ A.I. på den tiden. Ja, vi lär den att fråga efter cigg så kommer alla tro att bilen har en hjärna.”

 

”Jo, för alla på den tiden rökte ju, och alla var ju lite nojjiga för Y2K, vilket kanske var när den här bilen moddades... eller nåt.”

 

”Vänta, vilken tid pratar vi? Ah, den kanske funkar fortfarande.”

 

”Jo, den lyser liksom upp, och burrar och har sig. Bra slutledningsförmåga.”

 

”Jamen dåså, förfan.”

 

Bertil plockar upp en packe med skabbcigg ur sin manpurse.

 

”Vad tänkte du göra Bertil?”

 

”Men mata den, typ. Eller den kanske kan tända ciggen åt mig, jag vet inte. Det står tryck in cigarett så jag då trycker väl in cigarett helt enkelt.”

 

Han lägger försiktigt in en cigarett i öppningen. Ett svagt surr hörs, som motorn på en pennvässare, och ciggen slits ur hans grepp.

 

”Vafan. Jävla snyltare.”

 

”Aah, det var ju två kronor du aldrig kommer att få se igen!”

 

Daniel vrider huvudet och tittar på Bertil med ett nöjt flin på läpparna. På instrumentpanelen lyser en röd ikon föreställande en cigarett upp med ett vänligt ”pling”.

 

”Classy”

 

”Mjo”, säger Bertil bittert, ”nu verkar den ha stillat nikotinbehovet. Den drivs säkert typ på gamla labbkaniner från marlborofabriken.”

 

”Jo, det känns ju troligt... och kaninerna lever än! Ett mirakel!”

 

”Ciggen har skänkt dom evigt liv!”

 

”It’s ALIVE!”

 

Daniel vrider skämtsamt om nyckeln. Utifrån ser man hur bubblan plötsligt drar ihop sig och försvinner i ett starkt, vitt sken. ”Sluurp”, låter det, som ett barn som suger på en isglass.