Kapitel 7: "Adam och Adam"
En natt i tidernas begynnelse, vid en strandkant, sitter Bertil och Daniel. De har badat bort de värsta av deras respektive gegg och torkar nu framför en öppen eld.
"Jag hatar fan neonkillen! Så! Nu var det sagt!", utbrister Daniel.
"Ja, han visste ju inte vad han snackade om. Och han kallade sig framtidsman. Hmpf. Men om vi inte är i nutiden, vart är vi då?"
"Asså, vi var ju ett ganska långt tag i bubblan den här gången, så förmodligen stört långt bakåt i tiden... men det finns ju träd i alla fall... det är bra."
"Heh, din lille dendrofil."
Det blir tyst en stund. Daniel tittar sig omkring.
"Har du tänkt på att det inte finns några varelser större än typ insekter häromkring? Tror du att det är så överallt, eller har vi bara tur?", frågar Daniel.
"Ja, det kan ju vara "the dawn of time". Ser ju ut så. Sååå, vi skulle ju kunna gå och döda Adam, sätta Eva och bli stamfader för hela mänskligheten... pax etta."
"Jag tror fan du kan få henne... asså... om verkligheten inte är som den kristna tron, så lär ju Eva se ut som ett downsoffer... och då håller jag mig tills senare... några miljoner år senare."
"Och du som alltid försvarat aporna i det här med tidelag. Nu när det gäller, då vänder du dom ryggen. Kung Louie gråter."
"Haha, jag försvarar dem när du lägger in ett "måste", nu är det inget måste... å andra sidan så skulle det vara sjukt najs att vara "the top of the line"..."
"Jo, men fatta vad surt om man skulle ta fel. Då skulle man enbart ha bangat på en neandertalare, without benifits."
"Heh, men du! Vad är det där?", säger Daniel och pekar på en liten fisk som kommer krypandes upp på stranden.
"Urtidsdjur! Vi äter den och sparar dess kropp i våra magmuseum!"
"Den ser ändå sjukt aptitlig ut... kan man bara penetrera den med den här pinnen och sen grilla tror du?"
"Om vi tar ut bajstarmen så, varför inte?"
Bertil tar upp pinnen och smyger fram till fisken i vad han själv tror ser ut som en "hukad, smygande jägarposition". Han tar tag i huvudet på den och sticker pinnen genom munnen på den. Sedan bär han bort den till elden. Efter en halvtimme har Bertil och Daniel rensat den med en vass sten och byggt en grillställning av pinnar där den ligger och steks.
"Du, fan jag kom på en grej", säger Bertil. "Vi skulle kunna ta världshistoriens första cigg nu om vi ville. Det ska jag göra. Är du med? Jag har två kvar."
"Ja, det låter ju mysigt! Det är ju inte som att cancer har uppfunnits än, och om vi skulle komma på något sådant så kan vi ju bara åka tillbaka till framtiden och ta ett bodemedel."
Bertil plockar upp sina sista Camel och räcker den ena till Daniel. De röker en stund i tystnad.
"Det ska bli gott med... vad nu det där är?", säger Bertil efter han har fimpat. "Sånna där slamkrypare kan väl gå på land. Det sa David Attenborough."
"Det kanske är en ur-groda. Och grodor är ju goda... friterade."
"Men det var väl mer fisk än reptil, va? Allt var väl i och för sig fisk om man går tillräckligt långt tillbaka."
"Heh, jo, i och för dig... jag menar, tekniskt sett så skulle det här kunna vara ur-fisken som just... gått upp... på land..."
"Hahaha... hehe... jo, då har vi ju typ... utrotat allt landlevande för all framtid. För lite grillad fisk."
"Vi har alltså gjort en Hitler... på allt jordliv...", Daniel tänker en stund i tystnad. "Nu måste den fan vara sjukt jävla god!"
"Men nu suger ju våran tidsmaskin. Nu kommer det ju se ut såhär för alltid."
Bertil reser sig upp och springer ut i vattnet. Han sparkar under ytan mot ett fiskstim.
"Upp, era lata jävlar. Upp och kryp."
Daniel tar sig en smakbit av fisken.
"Mmm, Bertil! Berra! Fånga en till! Den var asgod!"
"Vänta, jag har hittat en stark här. Den här killen kommer klara det. Jag ser det på honom. Jag tror till och med att han kommer bli en bättre urfader än den där andra. Jag ska kalla honom... Tobey Maguire. Kom igen, Tobey!"
Bertil springer efter Tobey Maguire ett tag, fram och tillbaka längs strandkanten.
"Lär honom några tricks! Han är skyldig oss en show!"
"Här, Tobey! Hit! Kolla, han gillar stranden. Jag ska lyfta upp honom nu. Jag tror han är redo."
Bertil fångar Tobey Maguire och lyfter upp honom på land. Tobey Maguire tittar sig omkring och ser ut som... ja, en fisk på land. Han flämtar slemmigt. Bertil böjer sig ner och ser honom i ögonen.
"Maguire!", säger han på fejkad texasamerikanska. "You maggot! You make me sick! Now crawl up there and give me twenty. Move it!"
"Vill du verkligen att våra släkter ska bli motiverade och vältränade? Tror du inte att våra familjer kommer vara sjukt bossy med oss när vi kommer tillbaka? Give the poor kid a break!"
"Äh, det är lungt. Han kan ta det. Han är en underbar, underbar man. Eller hur, Tobey? Tobey?"
Bertil petar till Tobey Maguire med foten och han sprattlar till.
"Ska vi inte låta honom lösa det där själv?", säger Daniel "Jag menar, om han ska kunna klara sig själv här utan oss så måste han fan klara första stegen själv! Det är ju dom som är svårast jue!"
"Men vadå, kan inte jag få vara lite curlingpappa nu då? Jag älskar ju den här killen, jag vill ju se honom växa upp och få fru och barn och grejer. Vi har väl ingen stress att åka härifrån? Om vi ens kan åka härifrån."
"Näe, i och för sig, och mitt jobb är jag väl hur som helst fyra miljarder år i tid till...", Daniel kisar med ögonen mot Bertil. "Vad menar du med "om" vi kan?"
"Men ciggen är ju slut."
Bertil viftar med det tomma paketet.
"Va? Vadå? Rökte du upp den sista?"
"Nej, du rökte upp den sista. Jag sa ju att jag bara hade två kvar. Och så frågade jag om du ville ha en och eftersom du tog den och inte reagerade mer så antog jag att det var lungt men nu när du börjar snacka såhär så gör du mig jävligt stressad!"
Daniel och Bertil tittar på varandra.
"Du skämtar?", säger Daniel med en hint av irritation i rösten.
"Nej, men det var ju så."
"Amen! Kuk! Kukhuvud! Är du helt fitta?! Hur fan?! Vad fan?! Apa! AAAArgh!", Daniel kastar sig ut efter de två fimpbitarna de kastat i vattnet tidigare. "Vart är dom?! Kom! KOM DÅ!!!"
"Men du, vi kan väl kolla bilen först åtmindstone", säger Bertil och ser oroligt på Daniel som plaskar fram och tillbaka. "Det är ju inte säkert att den är röksugen än. Hetsa inte upp dig över ingenting."
Daniel går sakta upp och de går mot bilen i tystnad. Bertil har en bekymmersrynka över ögonen och Daniel har en tjock, pulserande blodåder i pannan som verkar växa sig större och större. De kommer fram till bilen och Bertil sticker in huvudet genom fönstret.
"Hmm... ojdå", säger han. "Ajajaj."
Efter att ha tagit sig en titt själv tittar Daniel Bertil i ögonen och säger: "Jag behöver vara ensam en stund." Därefter börjar han sakta vandra ut i skogens ensamhet.
"Jag hatar fan neonkillen! Så! Nu var det sagt!", utbrister Daniel.
"Ja, han visste ju inte vad han snackade om. Och han kallade sig framtidsman. Hmpf. Men om vi inte är i nutiden, vart är vi då?"
"Asså, vi var ju ett ganska långt tag i bubblan den här gången, så förmodligen stört långt bakåt i tiden... men det finns ju träd i alla fall... det är bra."
"Heh, din lille dendrofil."
Det blir tyst en stund. Daniel tittar sig omkring.
"Har du tänkt på att det inte finns några varelser större än typ insekter häromkring? Tror du att det är så överallt, eller har vi bara tur?", frågar Daniel.
"Ja, det kan ju vara "the dawn of time". Ser ju ut så. Sååå, vi skulle ju kunna gå och döda Adam, sätta Eva och bli stamfader för hela mänskligheten... pax etta."
"Jag tror fan du kan få henne... asså... om verkligheten inte är som den kristna tron, så lär ju Eva se ut som ett downsoffer... och då håller jag mig tills senare... några miljoner år senare."
"Och du som alltid försvarat aporna i det här med tidelag. Nu när det gäller, då vänder du dom ryggen. Kung Louie gråter."
"Haha, jag försvarar dem när du lägger in ett "måste", nu är det inget måste... å andra sidan så skulle det vara sjukt najs att vara "the top of the line"..."
"Jo, men fatta vad surt om man skulle ta fel. Då skulle man enbart ha bangat på en neandertalare, without benifits."
"Heh, men du! Vad är det där?", säger Daniel och pekar på en liten fisk som kommer krypandes upp på stranden.
"Urtidsdjur! Vi äter den och sparar dess kropp i våra magmuseum!"
"Den ser ändå sjukt aptitlig ut... kan man bara penetrera den med den här pinnen och sen grilla tror du?"
"Om vi tar ut bajstarmen så, varför inte?"
Bertil tar upp pinnen och smyger fram till fisken i vad han själv tror ser ut som en "hukad, smygande jägarposition". Han tar tag i huvudet på den och sticker pinnen genom munnen på den. Sedan bär han bort den till elden. Efter en halvtimme har Bertil och Daniel rensat den med en vass sten och byggt en grillställning av pinnar där den ligger och steks.
"Du, fan jag kom på en grej", säger Bertil. "Vi skulle kunna ta världshistoriens första cigg nu om vi ville. Det ska jag göra. Är du med? Jag har två kvar."
"Ja, det låter ju mysigt! Det är ju inte som att cancer har uppfunnits än, och om vi skulle komma på något sådant så kan vi ju bara åka tillbaka till framtiden och ta ett bodemedel."
Bertil plockar upp sina sista Camel och räcker den ena till Daniel. De röker en stund i tystnad.
"Det ska bli gott med... vad nu det där är?", säger Bertil efter han har fimpat. "Sånna där slamkrypare kan väl gå på land. Det sa David Attenborough."
"Det kanske är en ur-groda. Och grodor är ju goda... friterade."
"Men det var väl mer fisk än reptil, va? Allt var väl i och för sig fisk om man går tillräckligt långt tillbaka."
"Heh, jo, i och för dig... jag menar, tekniskt sett så skulle det här kunna vara ur-fisken som just... gått upp... på land..."
"Hahaha... hehe... jo, då har vi ju typ... utrotat allt landlevande för all framtid. För lite grillad fisk."
"Vi har alltså gjort en Hitler... på allt jordliv...", Daniel tänker en stund i tystnad. "Nu måste den fan vara sjukt jävla god!"
"Men nu suger ju våran tidsmaskin. Nu kommer det ju se ut såhär för alltid."
Bertil reser sig upp och springer ut i vattnet. Han sparkar under ytan mot ett fiskstim.
"Upp, era lata jävlar. Upp och kryp."
Daniel tar sig en smakbit av fisken.
"Mmm, Bertil! Berra! Fånga en till! Den var asgod!"
"Vänta, jag har hittat en stark här. Den här killen kommer klara det. Jag ser det på honom. Jag tror till och med att han kommer bli en bättre urfader än den där andra. Jag ska kalla honom... Tobey Maguire. Kom igen, Tobey!"
Bertil springer efter Tobey Maguire ett tag, fram och tillbaka längs strandkanten.
"Lär honom några tricks! Han är skyldig oss en show!"
"Här, Tobey! Hit! Kolla, han gillar stranden. Jag ska lyfta upp honom nu. Jag tror han är redo."
Bertil fångar Tobey Maguire och lyfter upp honom på land. Tobey Maguire tittar sig omkring och ser ut som... ja, en fisk på land. Han flämtar slemmigt. Bertil böjer sig ner och ser honom i ögonen.
"Maguire!", säger han på fejkad texasamerikanska. "You maggot! You make me sick! Now crawl up there and give me twenty. Move it!"
"Vill du verkligen att våra släkter ska bli motiverade och vältränade? Tror du inte att våra familjer kommer vara sjukt bossy med oss när vi kommer tillbaka? Give the poor kid a break!"
"Äh, det är lungt. Han kan ta det. Han är en underbar, underbar man. Eller hur, Tobey? Tobey?"
Bertil petar till Tobey Maguire med foten och han sprattlar till.
"Ska vi inte låta honom lösa det där själv?", säger Daniel "Jag menar, om han ska kunna klara sig själv här utan oss så måste han fan klara första stegen själv! Det är ju dom som är svårast jue!"
"Men vadå, kan inte jag få vara lite curlingpappa nu då? Jag älskar ju den här killen, jag vill ju se honom växa upp och få fru och barn och grejer. Vi har väl ingen stress att åka härifrån? Om vi ens kan åka härifrån."
"Näe, i och för sig, och mitt jobb är jag väl hur som helst fyra miljarder år i tid till...", Daniel kisar med ögonen mot Bertil. "Vad menar du med "om" vi kan?"
"Men ciggen är ju slut."
Bertil viftar med det tomma paketet.
"Va? Vadå? Rökte du upp den sista?"
"Nej, du rökte upp den sista. Jag sa ju att jag bara hade två kvar. Och så frågade jag om du ville ha en och eftersom du tog den och inte reagerade mer så antog jag att det var lungt men nu när du börjar snacka såhär så gör du mig jävligt stressad!"
Daniel och Bertil tittar på varandra.
"Du skämtar?", säger Daniel med en hint av irritation i rösten.
"Nej, men det var ju så."
"Amen! Kuk! Kukhuvud! Är du helt fitta?! Hur fan?! Vad fan?! Apa! AAAArgh!", Daniel kastar sig ut efter de två fimpbitarna de kastat i vattnet tidigare. "Vart är dom?! Kom! KOM DÅ!!!"
"Men du, vi kan väl kolla bilen först åtmindstone", säger Bertil och ser oroligt på Daniel som plaskar fram och tillbaka. "Det är ju inte säkert att den är röksugen än. Hetsa inte upp dig över ingenting."
Daniel går sakta upp och de går mot bilen i tystnad. Bertil har en bekymmersrynka över ögonen och Daniel har en tjock, pulserande blodåder i pannan som verkar växa sig större och större. De kommer fram till bilen och Bertil sticker in huvudet genom fönstret.
"Hmm... ojdå", säger han. "Ajajaj."
Efter att ha tagit sig en titt själv tittar Daniel Bertil i ögonen och säger: "Jag behöver vara ensam en stund." Därefter börjar han sakta vandra ut i skogens ensamhet.
