och tidsmaskinen

På en strand i tidernas begynnelse kommer Daniel vandrandes. Han ser den gula bubblan, halvt parkerad vid stranden. I baksätet verkar Bertil ha gjort sig bekväm under natten. Han kommer närmre och upptäcker att alla dörrarna är låsta. Daniel knackar på rutan och säger: "Skepp ohoj, din gamle skojare!"

Bertil tittar upp lite yrvaket. Han ser Daniel och tvekar lite med blicken. Sakta, sakta, vevar han ner rutan till förardörren några centimeter.

"Heh, hej du", säger han. "Jahapp. Hur är läget med dig då... skepparn?"

"Ja...", Daniel suckar, "jag har aldrig mått bättre!"

"Jahaaa...", Bertil stryker sig oroligt över mustachen som börjat pryda hans läpp. "Oookej. Toppen. Vad bra att du... att du mår bra då. Du lät lite... lite purken igår kväll."

"Va? Det där? Näe..."

"Heh, du sa nått minns jag. Jag vaknade av att du skrek typ... vad fan var det? Något om att du skulle hänga mig i mina egna inälvor eller så. Heh."

Daniel petar sig lite på näsan.

"Ärsh, det där... näe... nu är det bra! Ska vi gå på en liten promenad?"

"Jaaa. Ja, det kanske vi kan ja", säger Bertil.

Utan att släppa Daniel med blicken försöker han, så diskret som möjligt, plocka fram stenen som han slipat vass under natten och gömma den bakom ryggen. Medan han går ut ur bilen talar han så lugnt och långsamt som möjligt:

"Dåså. Då går vi på en liten promenad, då ja."

"Fint! Följ med mig!"

De börjar gå längs strandkanten.

"Jahapp", säger Bertil och trummar lite på benen. "Du har... sovit ute då, eller? Du har lite mossa i håret såg jag."

"Hm? Va? Ja, mossa... jo... lite sömn blev det ja... Bilen då?"

"Jo, det var skönt. Varmt och... och tryggt. Jag låste så att det inte... så att det inte kunde komma några djur och mörda mig. Man vet ju aldrig. Heh. Kan inte vara nog säker."

"Heh, näe, det är ju sant... man måste känna sig trygg..."

"Hahaha! Ja. Jo, det måste man... ööh... vad nära du går. Du... det... det blev liksom lite trångt."

"Tycker du? Jag känner mig bara... mer säker..."

Bertil fingrar på sin sten.

"Ja, visst, jag måste bara få lite space liksom. Det är viktigt... för mig. Utrymme är viktigt. Så att... men du kan gå därborta kanske."

"Men det här kanske är sista gången vi går med varandra..."

De stannar upp, bägge två och deras blickar möts. En sekund går. Sedan börjar Bertil springa.

"Håll dig borta din sjuke..."

Men mitt i språnget stannar de båda upp då de ser ett ljussken tändas inne bland växligheten högre upp på land. De tittar på varandra.

"Ska vi...?", frågar Daniel.

Bertil rycker på axlarna. Sedan smyger de närmre. En bit in i skogen stannar Bertil och håller upp handen.

"Schyyy...", viskar han. "Lyssna."

Det låter som att två män, i sina bästa år, är mitt inne i ett samtal borta vid ljuskällan.

"Amen, gör du hellre paj av det då eller?"

"Jamen typ. Hellre än att bara ta en näve, det är väl rätt obvious?"

"Jo, det är väl sant i och för sig, jaja... men det här då, äta din mammas vänsta bröst eller nafsa din farmors musch varje dag i resten av hennes liv?"

"Stopp ett tag, stopp ett tag! Vi måste klara upp lite grejer först här. Ett: ska jag alltså suga mjölk ur bröstet eller är det avskuret och/eller tillagat. Två: får jag använda tidsmaskinen? För jag tror inte att jag måste resa långt för att muschproblemet ska vara ur världen, så att säga."

"Ett: Avskuren, äta, ät den! Två: Du är en fruktansvärd, fruktansvärd människa."

"Men vadå, jag kan ju åka bakåt, innan den ens existerade. Jag är snäll."

"Innan din mamma existerade..."

Daniel tittar på Bertil med skeptisk blick och viskar:

"Uum... är inte det där...?"

"Ja, antingen det eller två sjukt trevliga personer. Ska vi gå närmre och undersöka?"

"Eller så väntar vi på att dom gått iväg för att kolla sig omkring, för att då sno deras tidsmaskin?"

"Tja... asså vi snor ju från oss själva, så det kan ju inte vara något fel med det. Bara vi går med på det. Jag tycker att det är helt okej."

"Jag med"

Daniel och Bertil väntar i buskarna. Efter någon minut kommer de två personerna gående. De är onekligen väldigt lika våra hjältar, med undantag att de har varsitt öga tatuerat i pannan.

"Men vaddå? Tror du att vi var här någonstans?", säger "Daniel".

"Asså, vi stod ju här någonstans och liksom lurpassade, va? Vänta! Jag tror att jag hörde mig säga något om tatueringarna, och sen sprang vi och tog tidsmaskinen. Eller hur?", säger "Bertil" och söker bland bladen.

"Nja, asså, jag tror fan vi var längre ner. Kan vi inte bara gå å kolla tvärt? Vad kan hända?"

De två tattuerade dubbelgångarna beger sig vidare ned mot stranden. Daniel och Bertil ser sin chans och tar sig sakta mot bilen. Daniel rycker i handtaget.

"Men fan", viskar han," det är låst!"

Bertil gräver i sina fickor och plockar sedan upp nyckeln till deras egen bil.

"Fast det här är väl typ samma, va?"

"Tja... tekniskt sett..."

"Ja, vi lär ju inte ha bytt lås iallafall. Så smarta är vi inte."

"I och för sig... haha, vi är så sjukt ägda!"

Bertil låser upp, och de båda hoppar in. Bertil sniffar lite i luften.

"Vafan? Något känns lite fel..."

Daniel tittar sig omkring i bilen.

"Amen vafan! Jävla lyxmodell! Dom har ju till och med timer!"

Han pekar på en stor avlång skärm med siffrorna 000.000.002 på. Under den sitter en vridknapp där man ställer in årtalet. Alla mystiska spakar och knappar har försvunnit och interiören är futuristiskt kritvit med beige skinnklädsel.

"Dom förtjänar inte den här bilen. Dom rika asen!", säger Bertil och slår upprört på ratten.

"Amen vi kör. Vi tar den, vi kör."

"Okej, nu lär det ju ta jävligt lång tid att komma hem, men..."

Bertil snurrar på den lilla vridknappen medan han pratar. Utanför ser Daniel hur miljön förändras blixtsnabbt. När skärmen visar 2010 står bilen i den lilla gläntan där de fann den tidigare.

"Jävla horor! Har dom fått resa omkring i den här bilen?! Lyxprostitution!", säger Daniel. "Hatar fan oss..."

"Jo, men du, hörde du det där, dom sa något om tatueringar. Dom måste ju ha syftat på dom där ögonen dom hade i pannan. Vad tror du att dom menade med det?"

"...asså, dom var ju asfula... så något viktigt måste det vara, jag har svårt att tro att jag skulle gå och tatuera mig om det inte var sjukt genomtänkt."

"Men då måste dom vara viktiga. Och vi, eller ja, "vi" kanske reste tillbaka för att varna oss. Det är väl typ någon hindusymbol, är det inte det? Fattar du? Vi har trotsat gudarnas makt, ööh, vad heter han... Vishnus makt, med hela den här tidsresegrejen. Vi hade blivit giriga med våran nya inredning och skärmen och det. Nu måste vi visa att vi respekterar dom."

Daniel tittar oroligt på Bertil och säger:

"Men vaddå? Tror du gudarna kommer att döda oss?"

"Ja, lätt. Tror du att dom bryr sig om människor. Vi är typ som myggor för dom, dom bara "pow", bara mördar oss med typ sina tankar och sedan tar dom våra själar och låter oss återfödas som Maud Olofssons flatlöss eller nåt, dom skiter i allt. Vi måste göra dom där tatueringarna nu innan vi får våra ändtarmar till hatt!"

"Tror du inte våran gud har något att säga om det här? Asså, tror du han kommer att lämna oss i skiten?"

"Men vadå, vet du hur lång väntetid det är på det? Jesus hängde fan i tre dagar innan det hände något. Och det var hans son! Tror du verkligen att han skulle palla att hjälpa oss nu?"

"Men vet du hur lång väntetid det är på att tatuera sig då?! Det är fan ett halvår!"

"Men då får vi väl skaffa en sån där maskin och göra det själva! Hur snyggt behöver det vara? Vi måste ju leva! Jag vill leva! Jag har så mycket att ge!"

"Jaha, jaja, men då gör vi väl det då! Jag vill nämligen också leva! Vi kan googla efter en hemma hos mig."

De låser bilen och börjar gå. På vägen tar Bertil fram den skarpslipade stenen som han burit med sig bakom ryggen hela tiden.

"Hah. Jag kanske inte behöver den här längre då. Men jag var sjukt nojjig där förut. Du såg ut som om du skulle... typ mörda mig."

"Hahaha. Ja, du Bertil. Du känner mig så väl."